Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Paus

Förlåt till alla er som kikar in här ibland och letar efter uppdateringar från mig. Jag har behövt pausa det mesta. Försöker pausa från Instagram också men det är svårare tyvärr…..

Jag har precis påbörjat resan att bli frisk från utmattning och depression. Jag har träffat en läkare/psykoterapeut och jag känner mig hoppfull trots att det varit riktigt mörkt på sistone.

Jag kommer tillbaka till bloggen så snart energi och inspiration finns! Just nu finns det tyvärr ingen alls.

Mina gosigaste kläder just nu!

Lately har jag bara klätt mig i typ träningstights, en mysig tröja och såklart någon av alla mina enorma fluffiga jackor. Här länkar jag till lite av de plagg jag använt mkt på sistone som finns att köpa i butik just nu. 🙂

Den här långa fluffiga kappan hittar du HÄR 

Den här superfina korta fejkpälsjackan hittar du HÄR

Denna stickade polotröja hittar du HÄR

Min favorittröja just nu, den här gula polon hittar du HÄR

Denna rosa gosiga kashmirtröja hittar du HÄR

Den här drömmiga beiga jackan som är mjuk som en bebis hittar du HÄR 

Fick det här mjukissetet från Moschinos nya kollektion med H&M (släpps 8 nov) när jag hälsade på idag på H&Ms showroom. Kommer definitivt bo i detta!

Vad vill ni se mer av i klädväg från mig? Puss!!!

senaste från Mode

Botox mot tandpressande och stresskäke

jag kämpar verkligen just nu med att hitta inspiration till instagram, bloggen, ja allt egentligen. Mycket privat som varit messy, mitt så kallade kärleksliv är jobbigt och stökigt och jag har haft sjukt mkt ångest över framtid, kärlek, livet i allmänhet.

När jag är i såna här stressiga ångestperioder börjar jag pressa tänder som så många andra. Stresskäke kallas det bl.a. Både i vaket tillstånd och när jag sover pressar jag ihop käkarna som en riktig tjackis och det leder till sjuka smärtor i käkarna, huvudet, ansiktet, nacken. Tidigare i veckan var jag förbi min vän och fantastiska tandläkare Sara på Nytorgstandläkarna och vi bestämde oss för att testa botox (Botulinumtoxin) mot mitt pressande. Efter en vecka börjar man märka av effekterna och jag HOPPAS verkligen att det ska hjälpa för jag håller på att bli galen.

När jag la upp på min instagram story att jag valt att testa botox mot detta problem var det sjuuuuuukt många som ville veta mer om hur det funkar och många som aldrig ens hört om att det var ett alternativ så jag tänkte berätta lite om hur det fungerar.

Botox är ju i första hand ett läkemedel, som sedan skönhetsindustrin också börjat använda sig av pga biverkningar som att det slätar ut huden/tar bort linjer och rynkor. Botox kan alltså användas mot annat än just ytliga syften, som problematik med överdrivna svettningar, muskelspasmer men också då mot spänningshuvudvärk och migrän.

Om man då som jag pressar eller gnisslar tänder får man inte bara skador på tänderna, man kan alltså få spända och överaktiva käkmuskler vilket i sin tur leder till problem med huvudvärk och smärtor i käkarna. Botox fungerar muskelavslappnande och verkar genom att blockera nervimpulser i de muskler som injicerats och minskar överaktivitet av muskulaturen. Det tar upp till två veckor innan resultatet är helt och håller upp till 6 månader.

Jag använder förstås också en bettskena sen några månader tillbaka som är gjuten efter mina tänder och mitt bett som jag använder under nätter och perioder när det är som jobbigast. Har även försökt mig på rörelseträning utifrån övningar som Sara gett mig och såklart äter smärtstillande vid behov. Och nu var detta alltså steg tre – injektion av botox.

Så nu ber jag till alla gudar att bettskenan + botoxen ska rädda mig från migrän och smärta för detta är a living hell…hoppas ni som undrade över hur detta fungerar fått ett tydligt och bra svar! Puss!

LOPPISSSSS PÅ LÖRDAG!

Omggggg på lördag är det äntligen loppis igen! Jag och Amie satsar stort denna gång och har med oss dom här snyggingarna som säljare!

Alla som är i närheten av Stockholm! Kooooom till Under Bron och mingla, ta en drink, shoppa loss och ha kul med oss mellan 14-18!

Jag kommer sälja sååå mycket fint och oanvänt! Byxor skor jackor kjolar och tröjor!

Efter 18 blir stället återställt till bar å klubb och Amies bror Noah tar över dj båset! Det kommer bli så kul! Ses däääär! 🙂

Ett år efter #metoo

I januari 2016 skrev jag en text på Facebook som fick en enorm respons och senare publicerades i Metro. Fick då ta emot ett enormt antal vittnesmål från kvinnor runt om i Sverige som berättade om att de också blivit utsatta och många berättade hur modigt de tyckte det var att jag vågade berätta öppet om det jag upplevt. Jag har pratat och skrikit om det sexuella våld kvinnor utsätts för i många år men så många gånger blivit misstrodd av män och t.o.m ifrågasatt av de män som utsatte mig.

Men sen, äntligen, för ett år sen hände #metoo som kom att skaka om hela världen.

Till en början kände jag mig förtvivlad att vi ska behöva bära ansvaret för förändring. Jag var så arg över att vi måste ta den här kampen. Men ju fler vittnesmål jag läste desto starkare blev min kamplust. Det här var inte en vanlig hashtagkampanj som folk kommer glömma om två veckor. Det här var något annat. Det här var början på en riktig revolution.

Efter några veckor av konstanta vittnesmål i mina flöden och efter en massa samtal på jobb, med vänner och med familj så försvann dock kampkänslan och jag drabbades av fruktansvärd ångest och stress. Jag som trott att jag bearbetat varenda händelse, varenda övergrepp, varje våldtäkt. Men under #metoo kom plötsligt ännu fler minnen tillbaka. Trauman som jag gömt och glömt. Jag var tvungen att undvika sociala medier till slut för jag klarade inte av att läsa fler historier. Hur jävla sinnessjukt är vårt samhälle?

Såhär ett år efter #metoo tänker jag att min text jag skrev 2016 är värd att dela på nytt. För vi ska aldrig sluta prata om övergreppen vi tvingas utstå.

”Läser i ETC idag om läsarnas upplevelser av sexuella övergrepp och kastas smärtsamt tillbaka.

Jag minns hur några av killarna i klassen tjatade på mig och min klasskompis att vi skulle klä av oss och visa oss nakna i ett av lekrummen på fritids och hur de sen stod och tittade på oss och skrattade. Då var vi 8 år.

Jag minns när jag 10 år var på kollo och den där 13-åriga killen jag blivit kär i tvingade in mig i en garderob och kysste mig mot min vilja och hur jag sen slet mig loss, sprang därifrån och ramlade i trappan och stukade foten för att jag var så rädd. Men inte vågade berätta för kolloledarna vad som hänt, för att jag skämdes över att jag varit en fegis.

Jag minns han som söp mig och min vän full på en hemmafest och att vi kysstes. Senare vaknade jag upp i en skinnsoffa, helt naken, och samma kille låg på mig och var i mig. Jag minns att det gjorde ont mellan mina ben och att jag blev äcklad av hans andning. Då var jag 13 år och det var första gången jag hade sex.

Jag minns killarna i skolan som tvingade in mig i ett hörn, höll fast mig och tog på mina bröst och stoppade ner händerna innanför mina byxor. Jag minns att jag skrattade samtidigt som jag sa åt dem att sluta. Jag ville inte verka tråkig. Men egentligen ville jag springa därifrån och gråta. Under tiden gick flera lärare och vänner förbi. Ingen gjorde något. Det var ju bara en helt vanlig dag i högstadiekorridoren.

Jag minns en pojkvän och hur han ville ha sex med mig hela tiden. Gärna flera gånger om dagen. Jag minns en gång när han höll fast mig och slet av mig min tröja framför hans vänner och hur alla skrattade när mina bröst blottades. Jag minns en annan gång när vi bråkade och jag grät för att jag var rädd att han skulle göra slut med mig. Jag minns hur han då slet av mig mina byxor och trosor och hade sex med mig medan jag fortsatte gråta hysteriskt.

Jag minns en kille jag brukade umgås med väldigt mycket. Jag var väldigt kär i honom men det vågade jag aldrig erkänna för då skulle han säkert sluta umgås med mig. Jag minns hur han nästan dagligen kallade mig hora, hur han brukade slå mig, dra mig i håret och tvinga mig att suga av honom. Jag minns hur jag intalade mig själv tills det blev en sanning att jag älskade den där behandlingen och att det var något jag tände på.

Jag minns killen som skulle köra hem mig efter en utekväll. Jag råkade somna i hans bil och vaknade upp vid ett hotell vid Arlanda där han sa att vi skulle sova tillsammans. Jag ville verkligen inte sova med honom men vågade inte säga något. Väl i rummet betalade han för porr till teven och började ta på mig. Jag tänkte att om jag inte kysser tillbaka och ligger helt stilla och inte rör mig så kommer han fatta att jag inte vill. Men han struntade i det och fortsatte tills han var klar. Dagen efter körde han och hans kompis hem mig och skrattade hela vägen tills jag blev avsläppt hemma.

Jag minns grannen under mig som trakasserade mig en sommarkväll, genom att ringa på, kasta sten på mitt fönster och senare lämna en lapp i min brevlåda där det stod ”Hej! Det här är Matte på plan 1. Kom förbi mig, jag har en liten överraskning till dig… :)” Och hur jag inte vågade sova hemma på flera dagar efter det.

Jag minns mannen som förföljde mig från tunnelbanan i somras och hur jag släppte in honom när han gick efter mig in i porten. Men jag kände på mig att något var fel. Så jag gick ut på gatan igen. Då gick han också ut. Jag försökte gömma mig och när han försvunnit en bit bort sprang jag in i porten och upp till min lägenhet. Bakom mig hörde jag hur någon kommer in i porten och springer upp för trapporna. Jag hinner in, låser dörren och ser några sekunder senare hur samma man kommer springandes upp för trappan och letar efter mig. Som tur är såg han inte vilken lägenhet jag tagit mig in i och försvann efter ett tag.

Som Anna-Maria Carnhede skriver i ETC:

” Erfarenheter av sexuella trakasserier och sexövergrepp sammanlänkar oss kvinnor. När vi pratar om dem tillsammans kan de, lite paradoxalt kanske, ge oss kraft och styrka. Fråga en tjejjour nära dig och de kan berätta! Men ofta krävs det år av vuxenhet och trygga sammanhang och kanske också peppande feministiska ryggdunkar för att lösa upp de proppar av skam som gör att vi börjar dela med oss av våra erfarenheter. I mitt fall var det först som vuxen feminist jag insåg att jag faktiskt var med om övergrepp där utanför lektionssalen inför allas blickar.”

Jag minns varenda berättelse om sexuella övergrepp som mina tjejkompisar har berättat om för mig. Men jag kan inte påminna mig själv om en enda killkompis som själv erkänt sig ha utsatt någon tjej för ett övergrepp. Det går inte ihop alls. Det är så jävla viktigt att det skrivs och pratas om det här hela tiden. För de flesta unga förstår inte ens att det här är något problematiskt. Tjejer förstår inte att de är med på saker de egentligen inte vill och killar förstår inte alla gånger att det de gör är fel. Mina minnen är inte på något sätt alls unika. Våldtäktskulturen är på riktigt.”

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!