Jag fick ett dm av en följare som frågade mig om jag någonsin får återfall i självhat. Om jag ibland drabbas av tvivel och press angående min kropp och hur den ser ut. Och… ja. Självklart får jag det.

Jag är dålig på att prata om det för jag skäms faktiskt till och med inför mig själv när sådana tankar dyker upp hos mig. Jag som jobbat så jävla hårt. Jag som är en inspiration för andra när det kommer till självacceptans och kroppspositivism. Men så kommer jag på mig själv ibland med att tänka mörka tankar om hur min tjockhet är lika med ful och hur den gör mig ovärdig exakt allt och att jag borde svälta mig själv igen.

När jag var i Marbella drabbades jag kraftigt av såna här känslor och tankar. Jag var omgiven av smala vänner och bekanta. Vi bodde 13-14 tjejer i ett stort hus med privat tomt och pool så det var mycket nakna kroppar under våra dagar tillsammans. Jag solade också topless och gick runt i en liten trosa men flera gånger kände jag att jag ville cover up. Linda in mig i sarongen. Undrade vad de andra tänkte om mina hängiga stora bröst och min hängmage när jag gick förbi dem vid poolen. Det är liksom oundvikligt att tänka på att jag sticker ut med min tjocka kropp. Mina värsta känslor triggades verkligen igång under den här resan. Självhatet.

När jag fått såna här känslor av att jag är vidrig, ful och borde bli smal så har jag alltid försökt att ignorera dem. Jag gjorde samma sak under den här semestern. Men nu har jag insett att det är fel taktik. För detta kommer hundra procent explode senare i mig. Numera är min strategi att faktiskt möta dem här känslorna.

Tillåta mig själv att må skit för att sen nästa dag vakna och vara snäll mot mig själv igen. Påminna mig när jag vaknar om varför jag är bra, vad jag är glad över, vad jag tycker om med mig själv osv. Affirmationer helt enkelt. En annan grej jag brukar göra är att lägga tid på att typ ”piffa mig”. Skrubba kroppen, måla tånaglarna, fixa håret, smörja in kroppen. Ett annat knep jag har är att fotografera mig själv. Även om jag känner mig som skit hjälper det mig att sätta på mig nåt fint och sen ta bilder. Det är ett sätt för mig att typ peka finger åt tankarna som ju bara är tankar. När jag sen får en till sån här dag går jag tillbaka till de där bilderna och ba ”men shit här kände jag mig som den fulaste människan på jorden meeen I’m really not obviously!!!”.Jag tror det är omöjligt att leva i det samhälle vi lever utan att drabbas av såna här känslor alls. Hur body positive man än är. Men det GÅR att jobba bort de tankarna större delen av ens vakna tid. Jag vet detta för jag lyckades. Om jag kan – kan du osv.

Här är några grejer ALLA kan göra nu:

1.Styr ditt instagramflöde!!! Du kan inte styra vilka kroppar du ser i reklam, på film och i media men du kan styra dina egna flöden i sociala medier. Avfölj alla konton/personer som triggar igång såna här känslor hos dig. I början av min kroppspositiva journey tog jag bort alla som var smala, alla kändisar t.o.m Queen B och Rihanna, och fyllde istället på med konton som visar kroppar som avviker från smalhetsidealet.

2.Börja jobba med affirmationer. Starta eller avsluta varje dag med att skriva ner eller säga till dig själv i spegeln vad du tycker om med dig själv. Ytliga saker men också sånt som rör dig som person. Vi är så vana vid att tänka negativa tankar hela tiden och kräva så jävla mycket av oss själva så detta hjälper verkligen – tro mig. Kan kännas knäppt att stå vid en spegel men jag älskar detta. Man vänjer sig till slut.

3.Våga trotsa dina rädslor! Jag mådde skit över min rumpa och mina armar så jääääävla länge t.ex. Hade alltid en tröja som täckte rumpan eller typ en kimono. När jag en dag tvingade mig ut i bara en tight kjol och ett linne var jag helt stressad till en början men när jag sen kom hem igen insåg jag att jag hade klarat av hela dagen och faktiskt slutat tänka på det till slut. Gör detta flera gånger och sen helt plötsligt så skiter du i att dina armar är tjocka. Fuck vem bryr sigggg det är varmt klart gumman ska ha ett linne på sig precis som alla andra.

4.Fotografera dig själv babe!!! Många klarar knappt ens av sin egna spegelbild så kan förstå att detta är ett jobbigt steg att ta MEN. En selfie kan verkligen få en att inse att man faktiskt duger precis som man är. Du behöver inte lägga ut de här bilderna. Ta dem för dig själv bara. Det hjälper.

Har någon av er något annat knep ni använder er av? Dela med er por favoooor! <3

Jag är fullständigt överväldigad av all respons jag fick på mitt senaste blogginlägg. En miljon tack för alla tips men fyfan vad många vi är som mår dåligt. Det är så fruktansvärt.

I torsdags inledde jag dagen med att gå igenom min kalender kommande veckor och rensa. Jag avbokade typ varenda inbokat möte. Skämdes som fan men när det väl var gjort var det som att något lättade. Sen bad jag min chef på Kulturhuset om fem veckor semester och han ba ”kör!!!” Så enkelt var det?

Tog inte ut någon semester förra sommaren och hade inte tänkt göra det denna heller. Helt jävla galet. Så istället för att direkt hoppa på en sjukskrivning tänkte jag att varför inte bara utnyttja alla dessa sparade semesterdagar och VILA och samtidigt få betalt? Trött på mig själv som tänkt att jag inte ska vara ledig. Så från och med NU har jag två heeeeeelt lediga veckor framför mig. Det känns helt sjukt och lyxigt och läskigt på samma gång.

MINA PLANER:

1. Ringa vårdcentralen och be om hjälp

2. Sova massor. Vila sova vila sova.

3. Måla om mitt sovrum med mamma

4. Crasha vänners landställen och lyssna på träd

LÄNGTAR!

Ikväll spelar jag med Janice på Luleå Hamnfestival. Men först Sverige – England!!! Är tbh alldeles får nervös så måste powernappa nu på hotellrummet. PUSS!här var man snygg och cool i hissen på jobbet för några dagar sen! Klänningen är gammal från Monki, Magväskan från New Black, solglasögon från Chimi Eyewear

Det här är bland det mest blottande jag någonsin skrivit tror jag. För av någon sjuk anledning skäms jag över att jag inte längre klarar av att leva normalt. Och hur modigt och starkt jag än tycker det är när andra berättar om hur de mår dåligt så skäms jag brutalt över att jag mår dåligt.

För 1,5 år sen kraschade jag. Kombinationen av att leva med endometrios, fibromyalgi och en stressig livsstil fick mig att tappa kontrollen. Jag började glömma saker hela tiden. Min bankkod försvann ur minnet i flera veckor, jag kunde inte ens komma ihåg vad jag hade gjort dagen innan,  kunde inte heller minnas saker som jag sagt eller gjort. Jag var så otroligt trött exakt hela tiden, sådär trött som man är när man dygnat så huvudet och kroppen inte fungerar alls. En vän bokade tid åt mig på vårdcentralen och via dem fick jag rehabilitering i ett halvår där jag, i grupp, fick lära mig om hur man ska kunna leva/fungera med kroniska smärtor. Vi pratade om mindfulness och lärde oss om meditation, vad utmattning innebär och hur man blir frisk från det. Jag fick verktyg för att klara av vardagen och livet. Men medan alla andra i min rehabgrupp var sjukskrivna på heltid så jobbade jag på heltid. Jag stressade mig igenom mina mindfulnessövningar. Stressade till varenda möte och stressade sen vidare därifrån. Jag missade flera tillfällen för att jag helt enkelt inte hann med det. Till slut sa min psykolog att jag kanske ska hoppa av för att jag missat för mycket. Gemensamt bestämde vi oss för att det var bästa alternativet och att jag ska ta tag i detta igen när jag verkligen är redo att jobba med detta för min egen skull. Jag blev trots avhoppet lite bättre sakta men säkert och under hösten började jag träna regelbundet vilket hjälpte mig otroligt mycket.

Men eftersom jag aldrig sjukskrivit mig från min utmattning utan bara körr på som vanligt och dessutom börjat jobba ännu mer har jag nu nått botten igen.

I tisdags var jag tillbaka på jobbet efter semestern och direkt när jag öppnade jobbmailen började hjärtklappningarna. Illamåendet. Huvudvärken och spänningarna i käken. Ångesten. Jag har inte ens ett stressigt jobb men nu gör bara ett endaste litet mail mig helt snurrig.

På kvällen mötte jag upp några vänner och vi gick ner till Stureplan för att fira releasen av älskade Sabinas nya musikvideo till Small World. Och där bland massa vänner och bekanta fick jag en panikångestattack och var tvungen att lämna platsen. Det här börjar bli vanligare och vanligare nu. Jag har helt plötsligt riktigt svårt att hantera sociala tillställningar. Får sån stress av att hälsa på folk och kallprat gör mig illamående. Något som jag brukade ÄLSKA. Att mingla var liksom något så otroligt naturligt för mig. Men jag kan inte längre. Det är därför jag sällan går ut numera. Jag kan inte? Det är helt sjukt att det blivit såhär.

I torsdags var jag hos min älskade frisör Mona på Beauty Bar by Hannah Amanda i Sturegallerian. Hon såg på mig att jag inte var okej. Efter att hon lagt färg i mitt hår tog hon in mig i ett personalrum, tände upp en massa ljus och började prata med mig om hur jag ska komma i kontakt med mig själv. Mitt inre. Mina trauman. Jag bröt ihop totalt. Mona är en sån otrolig inspiration för mig. Hon lär mig så mycket om helande och psyket. Så tacksam att jag träffat henne. Vårt samtal där var så viktigt för mig. Jag förstod vad jag behöver göra.

Jag har nu insett att jag fortfarande är riktigt sjuk och att jag behöver göra ordentliga förändringar. Jag behöver hjälp. Precis som jag ger alla runt mig rådet att börja prata med någon måste jag nu ta mitt eget råd på allvar själv. Men. Varför är det så svårt att jobba med sig själv långsiktigt? Att förändra sin livsstil? Varför tar jag inte hand om mig själv bättre? Varför är det så svårt att göra det som man vet är allra bäst för en? Sjukskrivning skrämmer mig. Jag vet inget annat än att leva ett hektiskt socialt liv med tusen saker att göra hela tiden. Men det här fungerar inte längre. Jag är så ledsen.

Jag känner mig ibland som en bluff. Jag har jobbat så hårt med min självbild och min uppfattning om min kropp att jag glömt det viktigaste, mitt inre, tror jag. Det här med self love, som blivit en så stor del av mig, känns fejk när jag kraschar såhär. Vadå self love? Jag håller på att ha ihjäl mig själv. Min kropp klarar inte mer.

Det känns så fruktansvärt läskigt att publicera det här. Men jag känner att jag behöver göra det för att bli förstådd av folk runt omkring mig. Jag hoppas också att det leder till att jag tar tag i problemen ordentligt istället för att använda små kortsiktiga lösningar.

Har du eller känner du ngn som drabbats av utmattning? Hur lever man men den här skiten? Hur hanterar ni panikångest? Hur får man kraft att ta tag i såna här problem när man inte orkar nånting?

❤

I fredags firade vi Jonathans 36 års dag och Allisons 1 års dag med mysig middag och häng hemma hos dem. Omgiven av folk jag älskar och alla deras barn gjorde gott för mig. Är så så så blessed att ha så fantastiska vänner som skapat otroligt fina barn. Var dock sämst och tog verkligen inga bilder. Sånt som händer I guess när man har kul!

Tidigt lördag morgon åkte jag med Janice och bandet till Skellefteå där vi spelade på stadsfesten på kvällen. Det var första giget för oss med ny setlist och ny gitarrist – så kul med premiär för oss! Efter giget promenerade vi runt på festivalen och folk var heeeelt vilda? Haha, folk var så glada och fulla och det smittade av sig. Utanför en fest där det spelades Aqua-låtar och typ FAME-låten dansade vi, käkade langos och kantarelltoasts och körde limbo. Flera gullisar kom fram och ville ta bild med mig och sa så fina saker. Blir lika glad varje gång. När crew ville gå nånstans och dricka sa jag adjö och gick till hotellrummet men hade sjuuukt svårt att somna eftersom det var ljust som på dagen? Riktig mind fuck men så otroligt vackert ändå.

Tidigt söndag morgon tog vi oss hemåt igen och när jag väl var hemma hade jag 45 minuter på mig att fixa mig och sen rusade jag till Asabeas och hennes pappas gemensamma födelsedagsfest. Asabea fyllde 30 år och pappa Sven 80 år. De hade abonnerat Café Colette vid St Eriksplan där vi åt fantastiskt god mat, lyssnade till fina tal och fantastisk livemusik av Samson For President. Älskar deras familj och alla människor jag lärt känna där. <3 Underbar söndag och dag. Tacksam för en fin helg!

Sven och Asabea!

Asabea och baby Lalo!

Sandra, Asabea och jag (min skrynkliga men fina klänning hittar du HÄR)

Älsklings-Irie i mina solglasögon (som du hittar HÄR)

Tidigt i måndags kom jag hem från Spanien. Jag åkte hem och tog igen nattens missade sömn eftersom jag saknar förmågan att kunna sova på flygplan. På kvällen började jag känna fomo när jag såg hur alla tog sig till Beyoncé och Jay-Z konserten. En stund innan konsertens start smsade Parham mig och sa att han satt fast på tåget från Göteborg till Stockholm och inte skulle hinna till konserten som han hade två undanlagda biljetter till och frågade om jag ville chansa på att hämta dem, trots att de står i hans namn och leg krävs. Han skickade en bild på sitt körkort och jag rusade upp ur soffan, sminkade mig på tre sekunder (alltså jag svär att ingen är snabbare än mig det är verkligen en talang jag har), och hoppade in i en taxi.
När jag kom till arenan hade konserten redan pågått i 30 minuter och när jag frågade en vakt om var kassan ligger sa han att den är stängd……sprang ditåt och bankade på dörren tills en kvinna öppnade. Jag la på mitt valpigaste gulligaste face och höll ett Oscar-worthy tal om varför hon skulle hjälpa mig och hon mjuknade SÅKLART och hämtade biljetterna till mig :))))
Sprang sen in och ner till golvet och in på den delen som kallades Club Carter. Wow. Det var sjukt. En del av scenen rörde sig ovanför oss i publiken och på båda sidor om Club Carter fanns två långa catwalks som en förlängning av scenen. Där dansade och sjöng alltså Beyoncé ca 2 meter ifrån mig. Aldrig varit så nära drottningen förr. Hade så kul med alla mina vänner som jag hittade där. Det var literally en klubb på riktigt. När scenen rörde sig ovanför oss sprutade det ut rök och of course startade vi en mini-moshpit när Jay rev av N* in Paris.

Jag är inget stort Jay-Z fan obvi så kände dock att han tog lite väl mycket plats under konserten lol…Men varenda ton och rörelse av Beyoncé var som väntat magi och perfektion. Jag är så otroligt fascinerad av henne. Of course älskar jag henne precis som alla andra.
DOCK att. Jag har sett henne live typ 4 ggr och reagerar alltid på att jag inte blir särskilt emotional eller gråtig på hennes konserter när jag blir det på exakt alla andras. Jag tror det är för att det känns väldigt tydligt att det är en roll hon går in i där. Sascha Fierce. I hennes blick saknar jag närvaro och känslor tror jag? Men – jag dör ändå för henne för hon är en fucking maskin. En kraft. Det finns ingen som hon. Finns ingen med så mycket talang. Rösten, dansen, showen, musiken, exakt allt hon gör är perfekt. Men så berör hon såklart på andra sätt – t.ex hur hon får mig och alla andra tjejer och ickemän att känna oss lite starkare, lite bättre, lite snyggare, lite stoltare genom sina låtar som Run The World (Girls). Eller hela jävla Lemonade-albumet som skakade om oss men också hjälpte oss alla våren 2016 när hon släppte det sjukaste mäktigaste visual album som någonsin skådats.

Så tacksam att Parham gav bort sin spot till migggggg så att jag fick uppleva detta. Tog exakt noll bilder pga fokuserade bara på att filma men snodde denna från Amies IG: