Jag är just nu heltidssjukskriven för utmattning. Är en person som är väldigt social, alltid har saker på g, vill mycket, presterar högt osv osv. Det är så jobbigt att inse att en inte orkar. Inte orkar vara sig själv liksom. Jag är 22 år. Har lidit av psykisk ohälsa sen jag var 15. För mig har det gått i etapper, jag har som sagt mått dåligt sen innan men nu för drygt två år sen även blivit utmattad, sen har jag inte velat inse att jag måste vila och tillslut blivit tvungen. Trott att jag har mått bättre igen, kraschat, och nu är jag här igen. Jag tror det är såå viktigt att ge sig själv tid. Att inse att alla ens ambitioner inte går att uppfylla på en gång, de kanske till och med får vänta allihop just nu. Acceptans liksom. Jsg har samtalskontakt o kontakt med vården, två otroligt viktiga saker. Det här är ett sjukt tillstånd, man är SJUK och behöver hjälp. Trött jämförelse men: jag skulle ju inte härda mig igenom smärtan sv ett brutet ben utan att ta emot professionell hjälp liksom. Det är sån extrem press från samhället och alla omkring en. Jag blir så ledsen av stt märka hur jag jämför mig med andra, de klarar att jobba 150% i veckan och jag klarar ingenting. När sådana tankar kommer försöker jag låta dem passera, inte gå in i dem men heller inte trycka bort. De får vara där. En viktig grej för mig har varit BALANS. Jag har tidigare gått i kbt där jag fick som en av mina uppgifter att tänka stt jag hade ett vattenglas. Vad fyller på mitt vattenglas? Vad ger energi, lycka, välmående? Vad tömmer vattenglaset? Vad stressar, tr energi, får mig att må dåligt? Jag försöker stt se till att mina stressorer inte blir för många samtidigt, jag kan inte göra massor av energikrävande saker på en dag för jag har inte råd med det. Jsg måste ocksp fylla på. Det kan vara smått och stort, jag gillar t ex att vistas vid havet. Kan åka ut och bara sätta mig och titta på havet o känna att det ger mig energi. Så mitt tips är att fundera över sånt! En sak som hjälpt mig stressa ner är också att jag försöker ta det lugnt kring saker som ska vara lustfyllda: märker jag att jag håller på att bli sen till att träffa en kompis så meddelar jag kompisen att jag tar nästa buss istället för att stressa ihjäl mig för att hinna, för vet hur dåligt jag mår av det. Försöker ocksp att lyssna till mig själv mycket, vad orkar vs vad vill jag? Det är INTE samma sak, jag vill hur mycket som helst, jag önskar att jag var frisk o kunde jobba o socialisera mig, delta i alla roliga saker mina kompisar gör osv osv. Men just nu går inte det. Då får det vara så. Det är så pissigt, men så är det just nu. Jag är övertygad om att vi kommer må bättre en dag, men vi får ge det tid. All styrka och CRED till dig, för att du lyssnat till din kropp och ditt psyke. Det är ett viktigt steg ♥️

Ångesten kryper på, känslan av att andra lider över samma saker som en själv får mig att både känna mig arg men ändå lite glad. Arg för att jag inte vill att någon sk behöva må så dåligt och glad för att jag själv inte är ensam!

Jag är egenföretagare, sprang in i väggen med huvudet före i höstas. Jag försöke lösa problemen själv när tröttheten, paniken och glömskan tog över. De gick inte. På akuten sa de att jag var utmattad, att de inte var något fel på mitt hjärta.
Jag blev sjukskriven. Jag trodde jag skulle vara sjukskriven max två veckor, docktorn sa 3 månader, vi är uppe i 8 månader.
Jag är egen företagare, jag kan inte vara ”ledig”, hur ska de se ut, vad händer med min ekonomi. Kommer jag krascha igen.

Jag tror att första steget för att komma vidare är att acceptera. Att sedan trappa ner. Att ha lugna kvällar, att inte umgås med människor hela ens vakna dygn. Det är viktigt med återhämtning, med vila. Hjärnan behöver vila. Hjärtat vill så mycket mera. Hjärtat vill umgås, vara social. Man måste ge sig tid att vila, stå emot alla sociala måsten. Ändra sin livstil. Rebota och börja om från från bröjan.

Jag har verkligen lyssnat på min hjärna, låtit den få vila bär den behöver, tvingat mig att missa roliga saker bara för att kunna leva igen.
Det är inte lätt, de tar lång tid. Men man måste!

Kraften att orka ligger nog mycket i att få sin omgivning att stötta, men klarar det inte helt själv! Ensam är inte stark!

Åh herregud. Så glad att du vågar dela med dig av detta, det är så vi blir starkare <3

Du är så jäkla stark som vågar inse och öppna allt det här för dig själv.
Du är inte ensam <3

Jag gick in i väggen förra sommaren, samt i början av våren.
Aldrig upplevt ångest på det sättet innan, med hyperventilation, panikattacker.
Hur allt fysiskt samt psykiskt går ihop och verkligen kan bryta ner en.
Min kropp sa nej på så många plan vilket gjorde mig ännu mer orolig i tankarna vilket leder till ångest.

Även om jag mår bättre idag och attackerna kommer mer sällan, så är det svårt.
Vart ska man börja? Det känns som en helt annan era, att den man var innan allt brast är så långt borta.
Men jag pratar med en kurator, vilket hjälper mig att tänka annorlunda.
Försöker omfamna mig av människor som får mig att må bra och ger mig energi.
Men det är svårt, speciellt det där med att utmattningen gör så att man så länge är så jäkla slut och trött.
Och att man tappar sig själv mitt i allt. Har varit sjukskriven större delen av året och det har fått mig att acceptera det mer.

Så det tror jag är det första steget, att acceptera hur man mår typ.
Stor kram till dig <3

Jag är 28 och har ALLTID överpresterat och alltid haft ”duktig flicka” syndrom, ska klara allt, göra allt, ta hand om alla, jobba, träna, resa, tjäna pengar osv osv…

Förra året sa det stopp, från att ha kontrollerat varje aspekt i mitt liv, till att aldrig riktigt hanterat trauma och sorg till att tappa allt. Jag hade turen att ha folk runt om mig märkte skillnaden. Som såg symptomen.

Alla symptom som du nämner ovan. All ångest, glömska och trötthet. Det tog allt i min makt att sjukskriva mig, att vara okej med att jag ”misslyckades” och det tog ALLT i min makt att förstå att det INTE var just det – ett misslyckande.

Det du behöver (bortsett från att förmodligen prata med någon och jobba på allt) är att vara hemma och andas. Du kommer aldrig att se skillnad om du inte ger din hjärna den pausen. Din hjärna har sagt stopp för länge sen och du kan inte göra nåt åt det förutom att lyssna och väldigt snart säger din kropp också stopp.

Sjukskriv dig innan du stirrar in i en vägg och inte kan röra dig, sjukskriv dig medan du kan finna glädjen i dina vänner, medan du kan träna, laga mat, tvätta – för det är ju det som händer när man inte tar steget i tid och då kan det ta år av rehabilitering innan du orkar jobba heltid igen, och det finns ingen livskvalité i att må så.himla.dåligt.

Jag var sjukskriven i tre månader, jag kämpade i 8 månader med att acceptera att jag faktiskt inte är dålig och misslyckad. Det tog sån tid att börja tro på mig själv igen. Och jag äter antidepressiva än idag MEEN hade jag inte gjort det då, när jag fortfarande hade orken att gå ur min säng, då hade jag inte varit där just nu, jobbat heltid och faktiskt kännt glädje igen. Och helt ärligt – den läxan, wow. Jag har aldrig känt mig själv så bra som jag känner mig nu och även om jag fortfarande jobbar med att våga och tro på mig själv så är jag nästan glad att det hände för med en personlighet som min (och förmodligen din) så behöver vi bromsas, inse att vi inte klarar allt och att det är okej. Jag ser allt från en helt annan synvinkel nu och jag är så jävla glad att jag vågade. Våga.

Jag kämpar fortfarande precis på kanten av utmattning hela tiden sedan jag gick in i väggen för tre år sedan. Jag har inte tagit ledigt helt sedan dess en enda gång. Har varit sjukskriven deltid, pluggat, fortsatt tacka ja till grejer för att det känns så jävla värdelöst att skärma av sig. Hade jag fått göra om det idag hade jag sjukskrivit mig helt minst en månad när jag gick in i väggen, alltså när det plötsligt tog stopp och symptom blev tydligare. Istället för att bara ta bort det värsta som jag gjorde, för det blev inte vila nog. Och sedan hade jag också sett till att sömnen fungerade mycket tidigare i processen. Kämpade med sömnproblem i flera år tills jag bestämde att sömnen var absolut prio ett och kunde jag inte sova på natten fick jag sova dagen efter. Inget jobb eller tenta eller whatever är mer värt än sömnen!! Kunde inte börja må bättre förrän sömnen var på plats. Och så fort jag får för mkt nu så är det sömnen som tar stryk och då kommer ångesten som en direkt konsekvens. Se till att fixa sömntabletter om du inte sover ordentligt är alltså mitt viktigaste tips! Om det är någon i Skåne som vet nånstans där en kan gå och prata om utmattning i grupp/gruppterapi så är jag intresserad!! Letar och letar men hittar ingenstans… ?? Kram <3 det kommer att bli bra!

Jag drabbades själv av utmattning för 5 år sen. Kom inte upp ur sängen en dag och Vad jag än gjorde så ville min kropp inte röra sig. Kändes som jag hade bomull runt huvudet, som att jag inte var i denna världen. Så jag sjukskrev mig, gick till läkaren.
Mitt mål för varje dag var efter det att jag skulle göra lite yoga, om det så bara var att ligga i savasana.
Långsamt tog jag mig tillbaka.

Lär dig tyda din kropps signaler och ta dem på allvar. Hitta verktyg för att hantera ångest och förhindra panikångest. Stanna upp o andas ibland.

Kram ✨

Jag levde med stor ångest och panikångest väldigt länge. Många i min närnaste familj har varit så sjuka så de har hållt på dö många gånger (systrar med cancer, hjärtproblem oav). Det har gett mig en enorm oro som i sin tur utvecklades till ångest för jag kunde inte kontrollera eller hjälpa dem. Jag tog tag i mig själv när jag började få sån fobi som du pratar om, sociala event. Ville inte träffa folk och fick panik innan, sen kunde jag plötsligt på panikångest om jag stod i plankan på träningen eller var på en fest. KBT på en klinik på söder ( söderhälsan) har hjälpt mig för att kunna bryta mönstret och inte hamna där igen. Iböand får jag återfall av panikångestattackerna, men då märker kag att innan det har jag byggt upp ångest och oro, istället för att prata med någon om det.
Tack för att du delar med dig, OCH det är inget konstigt att bli sjukskriven, du kommer hitta dig själv och få ett lugn i kroppen. Stora kramar till dig, du är en stor inspirationskälla för mig.

Jag kan så relatera till att skämmas. Jag pratar ofta med mina vänner om hur viktigt det är att vara öppen med hur man mår etc, men så fort jag träffar en ny person och de frågar vad jag gör svarar jag ”pluggar” även om jag är sjukskriven.

Jag har varit sjukskriven 3 gånger på 6 år för utmattning. Har haft panikångestattacker också, men de var värre när jag var yngre. Blev diagnosticerad med Generaliserat ångestsyndrom (GAD) för 4 år sedan och har nu, i år, påbörjat en behandling som ska hjälpa mig hantera GADen. Min terapeut tror nämligen att det är i min vardagliga ångest som problemet ligger. Min kropp har så länge haft konstant stresspåslag att minsta lilla extra stress pajjar allt. Tänker att det låter lite liknande för dig, att du har stress över dina kroniska smärtor etc. och nu är din kropp på bristningsgränsen.

Några saker jag lärt mig de senaste åren är:
1. Ta din kropp på allvar!
2. Skala bort onödiga saker i livet.
3. Ta hjälp och bestäm dig för att ge behandlingen eller terapin 100%, annars funkar den inte i längden
4. Det är okej att bara ligga hemma, ställa in grejer, whatever. Det är din hälsa som är viktigast.
5. Om du är ärlig om varför du ställer in är folk så himla sympatiska ofta!

I feel you, bruden! Livet blir bättre, även om det tar tid. ❤️

Jag vill bara ge ett tips om en terapiform som jag varmt kan rekommendera. Den heter ISTDP och baseras på psykodynamisk terapi men är mycket bättre. Att gå till fel psykolog under lång tid är ju lönlöst, men den här metoden minskar typ den risken mycket. Jag lovar, lägg lite tid på att researcha den alltså. Bland annat ingår att psykologerna handleder varandra varje vecka, fatta bra.

Sen vill jag bara säga att kroppen är så himla himla bra på att återhämta sig. Jag kom på att jag aldrig funderat över vad vila är för mig, hur jag värderar att göra ingenting, hur jag känner skam över mitt behov att vila osv. Så jag skrev listor och började fråga folk runt mig. Ingen visste vad vila var för dem. Alltså det finns inte i vår kultur just nu? Iaf, när skulden över att inte prestera trycktes bort av att jag uttalade för mig själv att ”nu vilar jag” så blev vilan så mycket bättre! Istället för ångest kom njut. 🙂

Heja dig för att du delar. <3

Panikångest är din hjärnas sätt att säga att den har fått nog, att den behöver vila. Förmodligen har du känt många andra tecken tidigare men ignorerat dem. Tänkt att du bara måste pressa dig lite till, kämpa förbi den här deadlinen, klara lite till. Alltid lite till. Men till slut säger kroppen stopp. Jag glömde bort mitt telefonnummer, tappade ord, kunde ställa mig upp för att gå på toaletten för att i nästa sekund glömma bort vad jag skulle göra och varför jag ställt mig upp. Upprepade detta många gånger varje dag. Vaknade vid 2, vid 3, vid 4, vid 5, arbetspuls, drömde om jobbet. Prioriterade bort allt roligt för alla måsten (det ABSOLUT SÄMSTA man kan göra). Och tröttheten som aldrig gick över. När jag började gråta kunde jag inte sluta.
Du har fått jättemånga bra tips på hur du kan förändra ditt liv här redan. Men tänk på att alla omställningar kräver energi, energi som du kanske i nuläget inte har. Att tänka att man måste göra en massa nytt när man redan är utmattad är inte en jättebra idé eftersom man med stor sannolikhet inte kommer orka genomföra det, och att känna att man misslyckas när man redan är på botten är inte så hjälpsamt. Man börjar med att vila från alla måsten. Återhämtning behöver vara högsta prioritet ett tag nu. Jag känner så väl igen motståndet mot att sjukskriva sig, men ibland är det exakt vad man behöver. Det är inte farligt att inte prestera ett tag – och det är inte för alltid. Tänk på att du ska hålla ett helt liv. Vad är några månaders sjukskrivning på det stora hela? Inte så mycket alls faktiskt.

Och det finns ett liv på andra sidan utmattningen utan hjärtklappning, ångest och illamående. Du kommer må bra igen! Men du måste vila nu, och när du är piggare kan du börja fundera på vad du vill och väga det mot vad som är realistiskt utifrån dina förutsättningar. Det är inte jättekul att prioritera och välja bort, men det är nödvändigt, och det är så värt att lära sig det för att slippa hamna i utmattningshelvetet igen.

Sist men inte minst – tack för att du talar öppet om detta. Kram <3

Har tyvärr inga råd eller egna erfarenheter av detta men skickar massa kärlek och styrka din väg ❤️ Du klarar dig igenom detta och kommer komma ut starkare på andra sidan!

Hej fina! Du är nära en förändring nu. När man blir så här utled på situationen så är man nära att göra något nytt som att våga ta kontakt med någon. Att bli ledsen och arg på situationen kan vara något bra.

Jag var där du var, innan och nu. Jag ville inte heller söka hjälp men det var otroligt konstruktivt och uppbyggande. Det kommer det vara för dig med. Jag ville inte vara sjukskriven, var livrädd för det, men det visade sig efter ett tag att det var otroligt skönt. Det kommer det vara för dig med.

Jag tror att Underbara Claras bok om utbrändhet kan vara en bra start. Läs den och bli inspirerad till den förändring du också kommer få.

Det du drabbats av är ett samhällsproblem, inte något enskilt skamfyllt. Jag lovar. Kram!

Började gråta. Så bra inlägg. Så bra skrivet.

Känner igen mig så mycket i allt du skriver. Blev själv utbränd/utmattad för ungefär tre-fyra år sen. Levde på botten länge innan jag fattade varför jag mådde som jag mådde. Pluggade till journalist på universitet, festade mkt, hade alltid tusen grejer inplanerade varje dag. Men sen sa det bara stopp. Sjukskrev mig första gången 2015, fick hoppa av utbildningen och bara dra i bromsen helt. Det som hjälpte var nog att bara ta bort alla måsten, och att få hjälp av läkare + psykolog och att ta antidepp under en period. Men!!! Det blir bättre! Har genom att lära känna ångesten och se vilka situationer som skapar jobbig stress lyckats ta mig upp igen. Gjorde klart utbildningen nu under våren, och det känns som en sån jävla triumf att ha lyckats med det nu. Hoppas du kan hitta det som hjälper dig. Återhämtningen är definitivt inte en rak väg men det kommer bli bättre!

Hej!
Jag läste ditt blogginlägg – tack för att du orkar dela med dig.

Mina bästa tips utifrån egen erfarenhet är att
0. Sjukskriva sig. Gå till en bra läkare som kan skriva ett bra läkarintyg. Ha gärna någon med dig som du litar på.
0. Vila var så viktigt för mig. Att ba ligga på soffan och tvinga mig ut på en promenad varje dag.
0. Om du har svårt att sova, be din läkare om medicin för att bryta den negativa spiralen.
0. Skala bort det du kan. En måste lägga om sin livsstil i alla fall lite för att kunna fungera igen.
0. Om du orkar – läs ”Väggen : en utbränd psykiaters noteringar”.
0. Man är SÅ jävla rädd. För kroppens signaler, för framtiden, för allt. Men det blir bättre, jag lovat.
0. Glöm inte att din arbetsgivare har ansvaret för dig och hur du mår på din arbetsplats! Hen ska ansvara för din rehabilitering.

Jag har säkert 100 andra tips som jag kan dela med mig av men dessa är nog de absolut viktigaste ❤️

Har själv inte drabbats av utmattning så som du beskriver men har själv mått väldigt dåligt senaste perioden. Glöm inte att kriser = förändring (till det bättre) och dem är behövliga. Det är så vi utvecklas. Var snäll mot dig själv. Påminn dig själv flera gånger dagligen att du är fantastisk och du duger och räcker till precis som du är. ibland kan vi även känna att vi gör fel men vi är aldrig fel. Du är en stor ispiration för mig och för många. Kram ❤️

Hej fina du!
Nu har jag suttit och försökt formulera mig i en timme och skriva tips och trix men inser att jag vill säga detta:
Hej Cassandra – du duger, precis som du är! Ja, ta professionell hjälp för tror verkligen det kommer vara värt det, det var det för mig. Och för mig brukar saker som är läskiga innebära att något nytt och bra vänta runt hörnet – kanske är det så för dig också?
Tycker Little Jinder brukar säga något bra som jag brukar försöka tänka på : ”Låt en kvinna bara få leva”!!!
Lycka till – tack för att du är så modig och delar!
MASSA kramar Helena
PS tycker ”En underbar podd” med Clara Lidström och Erica Dahlgren tar upp så vettigt om utmattning – ex avsnitt 31. DS <3

Du är så modig och bra. Jag har själv varit där i väggen och jobbar fortfarande för att inte falla tillbaka. Jag hade under flera år bara kört på och kört på. Kraschade genom att få inflammation på balansnerven o fucking ALLT började snurra. Fick åka till akuten, gå på kortison, bo där ett tag och sedan lära mig gå igen i princip. Var sjukskriven sedan halvsjukskriven o började jobba sedan igen när jag egentligen BORDE ha sjukskrivits för utmattning. För det där var ju universums sätt att säga att jag skulle fucking CHILLA NU. Blev sämre och sämre tills jag tog det lugnt en hel sommar. Men det var inte förrän ett halvår senare jag blev bättre. Då jag började äta B5, B6, Magnesium och flera vitaminer jag hade brist på. Hade gått till kroppiobalans.se och det FUCKING förändrade mitt liv. B5- o B6-brist är det som leder till utbrändhet o fibromyalgi, och magnesiumbrist ger ångest. Osv osv osv, lärde mig SÅ mkt och jag blev bättre o bättre ju mer jag åt det och på sommaren ett halvår senare hade jag inte ens gräspollenallergi som annars brukar va grov (hon på kroppiobalans sa att det skulle hända för tydligen beror allergi också på den där B-vitaminbristen). Rekommenderar verkligen dig att gå dit och göra ett likadant test, det är skitsmidigt o fucking saved me! Annars lovar jag att B5 o B6 skulle vara toppen! Viktigt att du då också äter magnesium för det behövs för att det ska funka och det ska helst vara Synergos asså flera vitaminer i en burk som kombineras för att just den vitaminen ska kunna tas upp på bäst sätt. Kärlek till dig.

Hej Cassandra. Tack för att du delar med dig! Jag tycker det du beskriver, och det är du ju själv inne på, låter som en helt ohållbar situation. Jag har själv drabbats av utbrändhet och har flera vänner som också drabbats. Som du beskriver är den stora utmaningen att långsiktigt förändra sitt liv. För min egen del handlade denna svårighet mycket om att jag långsamt var tvungen att släppa en massa grejjer som låg till grund till varför jag hade en livsstil som var skadlig för mig. Jag gillade att så att säga ha många järn i elden, träffa folk, resa, jobba men började må dåligt av det. Lite som du beskriver. Jag blev överkänslig, såg kritik i precis allting andra sa, tyckte att hela världen berättade för mig hur dålig jag var som glömde möten, vad folk hette, inte orkade hälsa på bekanta osv.

Jag tror att utmattningsdepression ser väldigt olika ut för olika personer, därför tror jag på att gå till botten med vad ens svårigheter egentligen beror på. Jag fick kontakt med en psykolog som gjorde en omfattande utredning på mig. Jag upplever att jag fick många svar på varför jag agerat som jag gjort och det var befriande men också början av ett jättestort sorgearbete. Man kan inte få allt – denna enkla sanning har varit så jävla svår för mig att acceptera! Jag fick som sagt släppa en massa grejjer som jag hållit fast vid och helt göra om mitt liv. Det tog ganska lång tid och jag har nog inte kommit fram till att jag är klar – men å andra sidan så tror jag inte att man blir riktigt klar med sig själv. Jag har dock fått förståelse och empati med mig själv, vilket i sin tur lett till att jag fått lättare att sätta gränser. Både mot andra personer men även gentemot arbetsgivare/uppdragsgivare.
Så, mitt råd är alltså att sök upp en professionell person som kan göra en bedömning av dig/din situation. Se till så att personen är legitimerad sjukvårdspersonal, jag tycker det är viktigt. Låt saker ta tid. Lycka till

Hej Cassandra.
Jag lever på ett sätt ett väldigt likande liv som du, social som fan, gör saker 23 timmar om dygnet.
Fick en rejäl identitetskris när jag skulle byta jobb och är nog fortfarande lite i den. Försöker Jobba mig ur det och mitt mantra har varit ” Det går inte att bli frisk i samma miljö du blev sjuk ” – miljö being allt och alla du är omgiven av. Du måste börja göra saker annorlunda, allt du tänker så skulle jag aldrig göra. Testa!
Jag brukade må dåligt och må skit till EN bra grej hände som vände skiten. Men så fort minsta lilla grej kom ivägen är en tillbaka på botten fast liiite djupare typ. Jag håller just nu på att gräva in i mig själv och verkligen rannsaka va fan som händer här inuti. Istället För att försöka hitta tillbaka eller ”vilja att saker ska bli som innan, när man mådde bra”; så ska jag kanske hitta fram till ”a new me”, Jag 2.0. Någon jag vill vara igen.
För att göra detta har jag behövt va ensam jävligt mycket, bli bekväm o lära mig att älska det, behövt ta mycket kritik och feedback, och ta mina egna jävla råd; men också fatta Vad är viktigt FÖR MIG? Vilka är viktiga för mig?
Event, kallprat, etc Är det viktigt för dig? Varför är det viktigt, Har det actual substans i ditt liv? För mig är det totalt substanslöst. Men jag tycker det är kul, ibland, försöker ALLTID fråga mig själv, ”hallå, vill DU verkligen det här eller va här? Eller det bara för att någon förväntar sig det av dig?”
Vad vill DU verkligen göra, vad vill DU verkligen FÖRÄNDRA? Varje aktion du tar bör vara ett steg mot det. Det bästa är fan att snacka om det, inte bara med ett proffs, utan även med människorna runt dig, en är verkligen inte ensam! Du är fantastisk som vågat skriva det här!! Visst känns det ändå lite skönt?
PS. Jag har också slutat säga ”jag mår bra” när jag inte mår fakking bra! Redan där har du en 10ggr mer äkta konversation med någon du kanske annars bah kallpratat med, som kanske mår lika skit som du.
<3

Hej Cassandra.
Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg, du satt ord på väldigt mycket känslor jag kan se och relatera till.
Jag är sjukskriven pga utmattningssyndrom sedan Mars månad. Bästa jag gjort..
Jag var också rädd innan, rädd för att.. om jag sjukskriver mig.. stannar livet upp ännu mer? ska jag ha ångest hela dagarna då? Vad gör man ens?
Så många frågor men inga svar fanns till en början.
Jag behövde ta reda på det själv för jag visste att ingenting annars kommer långsiktigt att förändras till det bättre om jag inte GER mig själv det.
Att leva med panikkänslor, ångest, hjärtklappning och alla dom där vidriga symptomen SKA man inte göra. SJUKT är det hur vi normaliserar psykisk ohälsa av olika slag… Gemene man verkar ju må lite dåligt till och från.. vad är skillnaden på mig??
Jo att du känner att det långsamt förgör dig, då behöver man stanna upp och söka hjälp, ta det på största allvar, det är VIKTIGT.

Jag sjukskrev mig från mitt jobb på en förskola i stan och jag är så tacksam att jag tog mig själv på allvar och vågade göra det trots att jag skämdes i början.
Min kropp var på botten och det tog ett tag innan jag vande mig helt vid att vara ledig och för psyket att kunna förstå det och därav koppla av på RIKTIGT… Men sen kom dagarna tillbaka, jag kände att jag orkade mer igen, jag vaknade inte med ett tryck över bröstet, jag grät inte varje kväll och tillslut inte ens 3 dagar i veckan.. jag mådde bättre.
Tack kroppen för att du svarade sa jag till mig själv då.
Men det krävs viljan och hopp att bli bättre, jag hade en dipp igen pga varit sjukskriven så länge nu och snart ska tillbaka in i arbetet igen och det har gett mig stress inför vad som komma skall… klarar jag att jobba?
Vi får se.
Jag äter anti-depp och vill slå ett slag för det. Hade inga läskiga biverkningar som var anledningen att det tog så lång tid för mig att börja. Är mindre arg, mindre ångestfylld.
Jag är påväg upp.

Mitt råd är att sjukskriva dig… försök att besegra rädslan i hopp om att du kommer att komma tillbaka. Det låter som att det är det du behöver göra. Jag önskar dig all lycka till.
Om du vill prata med någon ang detta jobbiga så finns jag. Tusen kramar.

<3 <3 <3 <3

Alltså skrev en jäkla roman till dig på DM.
Men vill ba säga att jag tycker du är fantastisk. Det går att leva med skiten. Man försöker acceptera och förlika sig med hur livet måste få se ut ett tag framöver. Det blir bättre. Det är skitjobbigt men sen blir det bättre. Man skrattar och har kul ibland. Allt är inte skit hela hela tiden. Men att ba acceptera är väl förmodligen det svåraste men viktigaste i alltihop. Världens tråkigaste svar ja vet. Men viktigt. Du är modig och viktig som skriver om det. Det tror jag också är väldigt bra för att må bättre. Prata om. Försöka att inte skämmas. Det försöker jag med hela tiden. Prata prata prata. Du äger.

MVH å KRAM
Maja, fyra år in i skiten

Hej! Jag tror att allt i livet är någon sorts lärdom. Något som får en att utvecklas och bli större i själen. Den tanken hjälper när jag dippar lite lätt, när jag vacklar. För dom stora tunga dipparna som du skriver om? Sjukanmäl dig och bjud över någon/några du älskar. Jag gjorde/gör misstaget att tro att jag behöver vara själv. Har märkt att jag avskyr att vara själv egentligen. Så när jag drabbas av utmattning så ber jag om sällskap. Det är det enda jag orkar göra. Även när jag ej orkar umgås. Kolla film och dricka te i stabil tystnad gör susen. Kärlek till dig.

Ååh!! Älskade cassandra! Hoppas du mår bättre snart och börjar ta hand om dig själv!
Jag förstår dig dock.. försök att inte sätta dig i såna positioner som gör dig stressad, lär dig vad det är som triggar igång paniken och undvik det. Om de e jobbmail som triggar, jobba måste man ju göra tyvärr, men vad kan du göra för att undvika? Man får försöka hitta lösningar. För mig triggar panikattacker igång när jag kör bil och är stressad/nervös, jag vet tecken på när de håller på att starta igång så då brukar jag försöka att tänka på andningen och har verkligen lärt mig hur jag ska tänka så att det inte sätter igång. Kör bil 1timme varje dag till/från jobb och de går hur bra som helst. Oftast. Har mått dåligt av jobb och miljön runtomkring mig och nu har jag bytt både arbetsplats och stad. Mår mkt bättre. Även varit stressad över utseende o sånt men nu har jag accepterat mig själv o vet att jag är bra som jag är.
Gör det som DU vill och sätt ingen press på dig själv o tänk inte på någon annan eller va samhället har för press på dig. Skaffa dig en psykolog eller en vän som vill lyssna på dig, även om de bara är en småsak som är ”löjlig”och du vill prata av dig om. Hoppas mitt röriga inlägg var av någon hjälp! Kram

Älskade fina du!! All styrka och kärlek till dig. Du är vaken och själen vill att ni blir ett❤️❤️❤️❤️❤️

Hej vännen.
Du är inte inte ensam. Du är främst så jäkla stark att identifiera detta och våga tala i klarspråk med dig själv. Se vad du behöver.
Det är inte lätt att stanna upp, då jobbigheter är det man springer ifrån dagligen och i behandling behöver stanna och face’a.

Du får panikattacker för din kropp går på högvarv och med en brist på återhämtning och lugn och ro i systemet. Kroppen fattar ingenting och luras att tro att högvarvet beror på att faror lurar i varje hörn. Så liiiite anspänning ger värsta monster-reaktionen.

Så- du behöver vila. Ta en paus. Andas djupare. Tömma agendan. Göra saker som får kroppen att bli som Skalman. Visa kroppen att faror inte lurar genom att Ta Det Piano.

Mitt råd; påbörja rehab igen i höst och sjukskrivs på minst minst 50%. Ta dig TID och känslomässigt utrymme för behandling. Det kommer va värt det.
Kram psykologen som jobbar med stressrehabilitering

Finns en sak som hjälper dig just nu, och du har säkert hört det flera gånger innan: Vila. Vila. Vila. Och åter vila. Inte ”ligga på soffan och ta en tupplur-vila” utan snarare helt och hållet lyssna på dig själv och vad du behöver. Om du vill ligga i sängen en hel dag eller för all del en hel vecka, GÖR DET. Allt som tar på dina mentala krafter (oavsett om det är att svara i telefon, tvinga dig själv att göra mindfulness eller laga mat istället för att köpa hämtmat) – försök att undvika det så gott det går. All kraft som du har (vilket är en enorm kraft <3) bör läggas på återhämtning. Och hur dåligt samvete du än kommer att ha över att ligga i sängen en hel dag – så är det precis det som får dig att må bra igen. Det är bara den där jäkla utmattningen som försöker intala dig att du borde göra en massa. Och på tal om att må bra – du kommer må bra igen. Du kommer orka vara social, orka jobba, orka älska livet, vilja saker igen. Men innan dess ska du vila och återhämta dig, det kanske kommer ta en vecka. En månad. Ett halvår. Tänk inte i tid, utan känn efter för varje dag och var RIKTIGT snäll mot dig själv. Släpp allt vad prestation heter. Den dagen du orkar igen, kommer. Och när den kommer, kommer du känna det. Våga ta hjälp, både av vänner, familj och av samhället (psykolog <3) Låt dem ta hand om dig. Laga mat, gå ärenden, lyssna, vara villkorslöst sällskap eller vad du än behöver. Tycker också att du ska boka tid hos läkare för konsultation kring eventuell sjukskrivning. Stöttar dig till tusen <3 /En medmänniska

Hej! Försökte skicka detta till dig i ett DM på insta men det gick pt helvete ? provar på detta vis istället:

För snart 6 månader sedan hamnade jag i en extrem typ utmattningsdepression. Jag pluggade till lärare, pendlade mellan Stockholm och Uppsala, har två barn på 3 och 5 år, min kille jobbar mestadels kvällar och nätter, även varannan helg. Jag presterade på topp i skolan och vägrade nöja mig medmedelmåttiga resultat (som genom hela livet typ). Tänker bara kort sammanfatta nu, men jag kraschade totalt. En dag kändes det som att jg skulle ramla ihop hemma, totalt svimfärdig med yrsel och tryck i huvud/öron. Det var starten på månader av helvete. Den första veckan försökte jag pusha på som vanligt ( det är oftast så jag gör när livet går i motvind, jag går typ in i autopilot och kör på ännu hårdare). Jag försökte ta mig till grupparbeten, redovisningar och seminarium med yrsel, tryck i huvudet, hörsel bortfall och extrem huvudvärk. Tillslut gick det inte, det började komma extrema panik ångest attacker så fort jag försökte röra mig utanför hemmet. Eller när jag försökte vara ensam med barnen. Jag förstod inte vad som var fel, var så rädd och helt säker på att jag var fysiskt väldigt sjuk. Led enormt av yrsel, hjärtklappning, andningsproblem, tryck över bröst och tryck och huvudvärk i huvudet, illamående, kordinationsproblem, problem med minnet, kunde inte läsa en text utan att huvudet helt kopplade bort och det gick inte att läsa mer, allt bara smalt ihop. Hr krigat i sex månader för att få hjälp inom vården. De psykologer jag träffat är för det medta bra och tydliga med varför jag är sjuk. Läkarna är för det mesta oförstående och otroligt okänsliga. Jag har nu börjat äta antidepressiva efter mänga om och men. I börja. Åt jag även lugnande för att jag hade sådan extrem ångest och högt blodtryck.

Jag tycker bemötandet inom vården har vart katastrofalt dåligt. Känner mig så sjukt vilsen och ensam och letat förtfarande efter vad som kan hjälpa mig. Jag är som perso. Väldigt dålig på att be om hjälp, att visa att jag mår dåligt och det är väldigt obekvämt och främmande för mig att förmedla hur jag mår ”på riktigt”. Hellre ursäktar jag typ att jag tog upp någon annans viktiga tid. Men under dessa 6 månader Hr jag suttit på diverse närakuter,psykakuter, akutmottagningar, åkt ambulans, provat olika vårdcentraler, olika kuratorer och psykologer osv…

Det värsta är att man orkar ju inte kriga när man mår sådär. Tröttheten som du ju vet är utom denna värld. För att inte tala om sömnbristen. Som att man behöver vara en superhjälte för att klara att vara psykiskt sjuk.

Det som hjälpt mig mycket är att lära känna min ångest och mina triggers. Jag kan verkligen rekommendera att föra dagbok. Skriva ned lite snabbt vad man gjort under dagen och när. Sedan ”skatta” hur det får en att må med ett plus eller ett minus och snabb förklaring. Förhoppningsvis kan man börja se ett mönster. I början var allt en jävla smet men med tiden har jag börjat så sakteliga att lära mig vad som gör att jag får förhöjd ångest eller skapar panikångest attacker. Det är ett pågående arbete och jag är inte klar någonstans! Men det har hjälpt mig att lära känna min ångest och min typ inte stress. Det är fortfarande mycket jag inte förstår men min nuvarande psykolog har hjälpt mig nysta mycket i mig själv. Och lära känna mig själv som person.

Att ”lära känna” ångesten och panikångest attackerna har gjort att jag kan försöka resonera med mig själv när jag känner det komma. Eller när det dyker upp från ingenstans. Med lära känna menar jag typ; försöka att acceptera dom och vara i dom, vänta ut dom och sedan skriva ned lite hur jag mådde och vad som hände i min kropp. Det har vart det absolut svåraste eftersom det ofta skrämmer mig rejält och det har tagit tid. Jag som person är ganska fysisk och för mig hjälper det ofta att lägga en hand där det känns jobbigt. Exempelvis på hjärtat om det rusar. Eller på halsen när det känns som att skinnet brinner. Även att hitta något att fokusera på, som ett ankare som håller mig kvar i verkligheten. Candy crush har tagit mig genom massor av ångest haha!

Det har hjälpt mig mycket att läsa om hur andra i samma situation mått/mår. NÄR jag orkat. Få känna igen mig och typ ”höra till”. Har gjort att jag inte blir lika rädd för allt som pågår och uppstår i kroppen, och att det blir lättare att acceptera sig själv som att man faktiskt är sjuk. Även att prata med andra i samma situation NÄR jag orkat.

Sist men inte minst; det som gjort att jag nu klarar att stå benen, leka med barnen eller gå utanför dörrn o handla, det är att acceptera min situation. Jag har haft extremt svårt att acceptera läget, att lägga alla mina planer och mål åt sidan och bara acceptera hur mitt liv ser ut just precis nu. Jag ville bara hitta quick fixes för att bli ”normal” igen och fortsätta livet. När jag tillslut accepterade tillvaron och att livet är såhär nu, att det här är jag just nu, först då började min läkningsprocess.

Vet precis vad du går igenom och önskar att någon skrivit detta till mig för några månader sedan. Hoppas du finner något som hjälper dig i denna text. Du är INTE ensam ? kram, Jennifer

Skickat från min iPhone

Det är läskigt att sjukskriva sig – men man måste. För om man inte gör det i tid, kan det förstöra ens liv i flera år framöver. Min bästa vän fullständigt rasade in i väggen när hon var 21, i dag är hon 29 men kan fortfarande inte ha ett stressigt arbete, kan inte gå ut, inte gå på konsert, inte gå på för högljudda restauranger eller barer, inte vara i sammanhang med för mycket människor. Hon var sjukskriven i sex månader, men det räckte liksom inte, för hon hade redan passerat rimlighetens gräns för länge sedan.

Det är jobbigt att göra det för sitt NUTIDA jag, som är van vid att ha det på ett visst sätt, men man måste göra det för sitt framtida jag. Kroppen säger ifrån, och det är fan livsfarligt att inte lyssna då.

Är det värt det att inte kunna göra något som du älskade att göra förut? Är det värt att sitta inne för att du är alldeles för trött? Är panikångestattackerna värt det?

Jag har aldrig gått in i väggen, men jag har haft problem med panikångestattacker av olika anledningar. Mitt enda tips är: bort med stressen/oron. Attackerna kommer inte upphöra förrän din inre stress har upphört, eller åtminstone minskat.

Sjukskriv dig. Andas. Träna. Var med människor du mår bra av. Fyll inte din vecka med 78 aktiviteter varje vecka. Ha helt lediga och fria dagar och våga bara vara. Livet är för kort och vackert för att man ska stressa bort det och må skit. Lyssna på ditt inre jag nu <3

PS. Du äger!!! Så viktigt inlägg. Massvis av kärlek till dig. DS.

Känner så igen det där! Sedan jag blev utbränd har mitt psykiska mående bara gått utför, jag är tillbaks på ruta -1 och fast att jag kanske utåt kan klara det mesta och lite till mår jag ibland sämre än någonsin. Så om du kan så borde du verkligen ta tag i detta innan du mår ännu sämre och det kommer bli ännu svårare att må bra igen.
Men imorgon börjar jag nytt jobb, jag kommer nog hoppa av skolan efter sommaren, skita i att framstå som misslyckad och göra det jag vill. Nämligen jobba med det jag älskar, och det har jag ju fått ett jobb inom, i alla fall en av dem! Och i slutet på augusti har jag äntligen tid till psyk.
Hoppas du mår bättre snart fina! Kommenterar aldrig men ville bara säga det och tack för att du finns bland alla haters på internet! <3

Jag känner igen mig själv i allt du skriver, har precis börjat medicinera pga mina ångestvågor. Men det är bara för att få bort de hemska känslorna, viktigast är att prata om det med framförallt någon professionell, men även öppet med alla (så du ser att vi inte är själva),för att komma till ett avslut så du kan gå vidare. Vill du prata mer om det så har du min mailadress, du ska aldrig behöva känna dig ensam! Kram!

Tack för att du delar med dig. Att ge råd till andra är enkelt. Men det svåra är att ge råd till sig själv.

Med risk för att sparka in en öppen dörr. Men att sjukskriva sig hjälper. Jag kraschade för 2,5 år sedan, fick panikångest, mådde dåligt, som du glömde min bankkod i 3 veckor innan den kom tillbaka etc. Gick så långt att jag en dag på mitt dåvarande jobb fick en ångestattack bland Kunder som inte gick att hantera, kunde inte ens ta mig därifrån. Blev sjukskriven trotts att jag innan tyckte det kändes som att ”nej detta är inget som jag behöver, sånt är för andra” men efter en månad av att sova maaassor, promenader och flytta hem till mina päron för att få hjälp, kunde jag faktist känna skillnad. Nu var det ju främst mitt jobb som skapat detta och inte kronisk smärta, men jag tror att oavsett, byta rutin, sammanhang och framförallt ge mig själv tid läkte väldigt mycket. För helt plötsligt tvingades jag erkänna för mig själv och andra att allt inte var 100. Idag är jag jätteglad att jag tog mig den tiden för hade jag låtit det gå längre hade jag kanske inte kunnat fungera så bra som jag gör idag. Jag är inte lika stresstålig längre och är på många sätt ganska skör men jag jobbar och har kunnat återfå ett normalt liv utan attacker.
Med detta vill jag bara säga, ditt välmående är viktigare än allt annat. Det som är viktigt för dig kommer finnas kvar och förhoppningsvis ännu lite längre om det igen blir på dina villkor och faktist på riktigt känns bra!

Glöm ej!
Du är fantastisk, grym, bäst allt det där. Det är okej att må dåligt och samtidigt vara allt ovanstående<3 <3

Fyfan vad jag känner igen mig i detta. Jag kraschade också med stress och depression. Blev inlagd på psyk för att de var rädda att jag skulle ta livet av mig. En månad senare blev jag utskriven och 3 dagar efter det började jag jobba igen. Fattar inte idag hur jag kunde tillåtas det. Jag jobbade på men kraschade igen, samma fast värre. Inlagd 4 månader på sluten psykiatrisk avdelning och det var vad som krävdes för att få mig att fatta. Att fatta att jag var utbränd, hade en depression och inte mådde bra. Jag fick sparken under min sjukskrivning vilket jag idag tror var det bästa som kunde hända. Nu är jag hemma och kämpar för att komma tillbaka till vardagen och livet. Det går upp och ner. Jag har bra dagar och dåliga dagar men jag tror ändå inte att jag har fattat innerst inne. Jag vill inte erkänna för mig själv och kör på, lyfter mig själv högre än jag kan bära för att det är det enda jag vet. Försöker göra rätt, göra mer, vara till lags och ljuger psyk och försäkringskassan rakt upp i ansiktet. Så jag vet inte. Men du är inte ensam. ❤

Jag har just nu inga svar.. men du är inte ensam ♥️ inte jag heller❣️ Tack för att du är modig

Hej Cassandra!

Jag känner igen mig i allt du berättar och det är så modigt att du vågar be om hjälp.
Jag har har haft ångest och depressioner hela livet men för några år sedan small det till ordentligt. Panikångesten kom och gick hela tiden. Jag fungerade inte längre och jag var livrädd för sjukskrivning och vården. Rädd för att inte tas på allvar och att dom skulle tycka att mina problem inte var stora nog. Min räddning var min mamma. När jag inte orkade så fick hon orka åt mig. Se till att jag gick till läkare, psykolog osv. Ringde samtal och bokade tider när jag inte kunde andas bara av tanken att behöva prata med en annan person. Utan henne hade jag inte vart där jag är idag. Så mitt bästa tips är att skapa dig som ett skyddsnät. En eller flera personer som vill ditt bästa och kan hjälpa dig att stötta, trösta och slåss för dig. Att be om den här typen av hjälp är svårt men det är livsviktigt. Att ha nån som bara följer med en på nåt jobbigt läkarbesök eller vad som helst!
Jag har vart sjukskriven i 4 år nu och jag har dels en fysiskt sjukdom som heter eds och sen har jag mina psykiska besvär bl.a. GAD och på fredag börjar jag min add utredning efter 2 år på väntelista ?? sen massa annat skit därav den lååånga sjukskrivningen.
Allt inom vården tar tid men det tar också lång tid för kroppen att läka. Jag har fått jobba mycket med acceptans över att jag fungerar som jag gör. Jag har fått skruva ner tempot och lärt mig att verkligen lyssna på vad jag behöver. Har man ont eller har ångest eller vad som så behöver kroppen vila i lugn och ro.

Jag skulle kunna skriva så mycket om det här men jag ska försöka sammanfatta det i mina bästa tips som har funkat för mig. Alla är ju olika men man får prova sig fram.
• be om hjälp från vänner/familj
•kontakta läkare och be om att få en psykologtid (eller gå privat) diskutera sjukskrivning och tillåt dig själv att få läka.
•ta bort ALLA krav. Det är ok att göra ingenting. Det är antagligen exakt det du behöver.
•hitta en psykolog som passar dig. Jag har gått i terapi i över 10 år och jag har verkligen fått testa mig fram till vad som passar mig.
•lyssna på kroppen och gör som den säger. Ta dig själv och dina känslor på allvar. Och ta en dag i taget. Energin kommer och går och när jag känner mig pigg så hittar jag på grejer och när jag har ont eller har ångest så vilar jag.
•prioritera annorlunda. Ditt levnadssätt du har idag får dig att må dåligt. Då måste du prioritera om.
•bortvände energitjuvar! något som har vart väldigt jobbigt för mig är att jag har fått tagit avstånd från så mycket. Även vänner. Jag har liksom fått rensa bort energikrävande saker och personer som inte ger mig nånting tillbaka. Svinjobbigt men nödvändigt.

Jag träffade en läkare förut som mer eller mindre sa att jag skulle börja samla på skratt. Sånt som verkligen får en att le eller skratta på riktigt. Varje gång man känner sån lycka så fyller kroppen på med seratonin. Och det kan vara vad som helst. Man kanske har en rolig kompis man kan hänga lite extra med. Kolla på roliga serier osv. Jag älskar djur så min läxa blev att umgås med hundar. Det kan alltså vara vad som helst!

Så, det var lite tips som har funkat för mig. Men det har tagit tid för mig att lära mig leva så. Kan liksom inte understryka mer om hur viktigt det är att ge sig själv tid!

Ta hand om dig och lycka till ❤️

Tack för ditt inlägg. Vill bara skicka en styrkekram till dig.

Jag har ingen panikångest men håller på i mitt tillfrisknande från utmattning. Nu är det ett år sedan jag slutade vara sjukskriven och nu har jag precis gått på semester- jag är förlamande trött och rädd. Hallå jag har ju kommit tillbaka och fixat dethär? Till hösten ska jag styra upp min kost och bibehålla (ta upp) träning. Tänker att varenda liten sak som kan påverka mig till det bättre har jag inte råd att missa. Obs pissig livsstil nu, men den måste ändras. Vill orka träffa vänner, vill inte leva själv, pallar ej träffa nya människor och känner mig ibland så jävla deppig.

Precis som dig har jag gått rehab och lärt mig massvis. Det jag ska gå tillbaka till stenhårt nu är att lyssna på min kropp och respektera mitt inre till 100. Vissa kunde tycka att det var överdrivet, men det mesta nästan allt behövde vara på mina villkor. Kunde inte kompromissa, ville inte. Det gav mig styrka att jag vet att jag lyssnar på mina signaler. När man har kört över sig själv för länge är varje stärkande beslut viktigt. KRAM

PRECIS vad jag behövde höra. Alltså du är verkligen inte ensam där ute. Så många av mina vänner som är utmattade, deprimerade, hjärntrötta eller har någon ångestproblematik. Tror det blir extra jobbigt när man ”är en vanlig människa” oxå för det är så mkt lättare att känna sig misslyckad och som ingen alls när man ser alla lyckliga o glada på sociala medier, eller folk som har massa följare osv ”som är nån”, så jag tror att detta kan vara extra skönt att höra från någon i den sitsen. Att du vågar det, det är stort.

Jag tacklas själv med depressioner, relaterat till mat/känsloätande och ångest. Haft en helt annan ångestproblematik tidigare, med panik osv, men den är typ helt borta numera. Jag gick till terapeut, fick olika verktyg för att hanter ångest men framför allt tyckte jag det var skönt för att jag lärde mig vad som utlöser det, hur jag känner mig, VAD som händer, att det inte är något att vara rädd över, småsaker jag ska tänka på, hur jag ska börja agera och hur jag kan förebygga. Det har tagit två år. Men det går verkligen över. Man behöver inte alltid gå runt o må så. Även om jag inte alltid mår bra nu är det iaf inte DEN stressen o ångesten. Tror det är viktigt att man pratar med nån? Och drar ner på växlarna. Jag fick liksom ändra allt sånt där som tidigare bara föll mig in o gick på rutin. Stressen. Så fort jag tänkte ”detta måste jag göra” så gjorde jag inte det. Det fick vänta. Så märkte man att det inte gjorde så mkt? Försökte strunta i de flesta måsten o bara göra sånt som jag orkade o tyckte var kul. Fick även hitta på lugna aktiviteter med kompisar. Och träna. Motion hjälper så jävla mkt mot ångest o stress alltså. Nu har jag inte tränat på länge och mår piss. Ett tips är annars, alltså om man verkligen inte förmå sig att komma ut o röra på sig, välj typ tre yogaställningar o sitt så en halvtimme. Bara nått sånt gör att man mår bättre. Det kan handla om att sitta skräddare.

Vet egentligen inte vad jag svamlat om nu.
Men är glad att du vågade dela med dig. Massa kramar.

Hej! Först och främst, så himla modigt att du vågar öppna upp och berätta <3 Det är verklgien sjukt viktigt att avstigmatisera ångest och utmattning, utan att för den delen normalisera och avdramatisera tillståndet. Jag var själv sjukskriven i våras, en månad, vilket för många sjukskrivna inte är någonting men som för mig betydde allt – efter att ha varit nära bristningsgränsen i flera år, deprimerad i omgångar och helt börjat acceptera panikångest som ett slags normaltillstånd. Precis som du älskade jag mingel och fest, pluggade 150%, jobbare extra och var ideellt engagerad med ett rikt socialt liv där allt egentligen flöt på, men jag var aldrig glad längre liksom. Hade så kraftig ångest KONSTANT att jag många dagar inte kunde resa mig ur sängen. Tänkte att det var normalt. Hade alltid haft ångest liksom. Svårt att märka när det accelererar. Svårt att inse att man inte orkar när det man gör egentligen borde vara kul. Blev tillslut sjukskriven när jag fick en så kraftig panikattack att jag föll ihop på stationen påväg till jobbet. Hängde på landet en månad, började sakta inse att jag inte är mina prestationer (lol), jsg bytte antidepp och gick går till psykologen varje vecka. Är fortfarande inte *klar*, och ångestproblematiken består förvisso, men jah är glad igen. Min mamma säger att hon känner igen mig som jag var som liten. Ber om ursäkt för luddigt formulerat, men det här är min historia. Tror mycket på att omvärdera vad som är viktigt för dig – vad mår du verkligen bra av just nu? Vem? Be inte om ursäkt till någon för att du inte kan ställa upp – älskar hen dig kommer hen tycka att du gör rätt, alla andra kan man fan ignorera (även fast det är jävligt svårt). Jag började mitt tillfrisknande med att sova en månad, har fortsatt sova mycket men behöver inte sova lika mycket som förut, tränar en stund varje dag för att jag mår bra av det psykiskt, både relaterat till ångest och adhd. Går i terapi, dricker mer sällan, är kanske inte längre ett socialt geni, men mår okej. Hoppas saker blir bättre för dig också <3

Livet. ❤️ Jag är verkligen ingen expert på det här med panikångest men jag har lärt mig att kontrollera den att acceptera den. När den väl kommer så kommer den jag vet att det går över jag andas lugnt tänker på allt jag håller kär och sen hux flux är den förbi. Fast det känns som att man håller på att dö när man är mitt i den. För mig har det funkat att utsätta mig för det sociala inte låsa in mig. Jag vägrar låta den vinna. Jag vill leva mitt liv som jag vill inte bli styrd och begränsad. Jag hoppas att du hittar ett sätt som funkar för dig. Kärlek ❤️

Beklagar att du måste må så dåligt och jag kan enbart bitvis förstå hur du känner dig. Jag har lidit av panikångest och ångest på olika sätt och i olika former, haft/har social fobi och varit sjukskriven för utmattning i tre omgångar. Det som hjälpt mig mest, bland medicinering och terapi i olika former, är energiterapi och hypnos. Jag är långt ifrån framme och min resa är ännu inte över, men det har fungerat bäst för mig. Styrkekram till dig!

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️