Det här är bland det mest blottande jag någonsin skrivit tror jag. För av någon sjuk anledning skäms jag över att jag inte längre klarar av att leva normalt. Och hur modigt och starkt jag än tycker det är när andra berättar om hur de mår dåligt så skäms jag brutalt över att jag mår dåligt.

För 1,5 år sen kraschade jag. Kombinationen av att leva med endometrios, fibromyalgi och en stressig livsstil fick mig att tappa kontrollen. Jag började glömma saker hela tiden. Min bankkod försvann ur minnet i flera veckor, jag kunde inte ens komma ihåg vad jag hade gjort dagen innan,  kunde inte heller minnas saker som jag sagt eller gjort. Jag var så otroligt trött exakt hela tiden, sådär trött som man är när man dygnat så huvudet och kroppen inte fungerar alls. En vän bokade tid åt mig på vårdcentralen och via dem fick jag rehabilitering i ett halvår där jag, i grupp, fick lära mig om hur man ska kunna leva/fungera med kroniska smärtor. Vi pratade om mindfulness och lärde oss om meditation, vad utmattning innebär och hur man blir frisk från det. Jag fick verktyg för att klara av vardagen och livet. Men medan alla andra i min rehabgrupp var sjukskrivna på heltid så jobbade jag på heltid. Jag stressade mig igenom mina mindfulnessövningar. Stressade till varenda möte och stressade sen vidare därifrån. Jag missade flera tillfällen för att jag helt enkelt inte hann med det. Till slut sa min psykolog att jag kanske ska hoppa av för att jag missat för mycket. Gemensamt bestämde vi oss för att det var bästa alternativet och att jag ska ta tag i detta igen när jag verkligen är redo att jobba med detta för min egen skull. Jag blev trots avhoppet lite bättre sakta men säkert och under hösten började jag träna regelbundet vilket hjälpte mig otroligt mycket.

Men eftersom jag aldrig sjukskrivit mig från min utmattning utan bara körr på som vanligt och dessutom börjat jobba ännu mer har jag nu nått botten igen.

I tisdags var jag tillbaka på jobbet efter semestern och direkt när jag öppnade jobbmailen började hjärtklappningarna. Illamåendet. Huvudvärken och spänningarna i käken. Ångesten. Jag har inte ens ett stressigt jobb men nu gör bara ett endaste litet mail mig helt snurrig.

På kvällen mötte jag upp några vänner och vi gick ner till Stureplan för att fira releasen av älskade Sabinas nya musikvideo till Small World. Och där bland massa vänner och bekanta fick jag en panikångestattack och var tvungen att lämna platsen. Det här börjar bli vanligare och vanligare nu. Jag har helt plötsligt riktigt svårt att hantera sociala tillställningar. Får sån stress av att hälsa på folk och kallprat gör mig illamående. Något som jag brukade ÄLSKA. Att mingla var liksom något så otroligt naturligt för mig. Men jag kan inte längre. Det är därför jag sällan går ut numera. Jag kan inte? Det är helt sjukt att det blivit såhär.

I torsdags var jag hos min älskade frisör Mona på Beauty Bar by Hannah Amanda i Sturegallerian. Hon såg på mig att jag inte var okej. Efter att hon lagt färg i mitt hår tog hon in mig i ett personalrum, tände upp en massa ljus och började prata med mig om hur jag ska komma i kontakt med mig själv. Mitt inre. Mina trauman. Jag bröt ihop totalt. Mona är en sån otrolig inspiration för mig. Hon lär mig så mycket om helande och psyket. Så tacksam att jag träffat henne. Vårt samtal där var så viktigt för mig. Jag förstod vad jag behöver göra.

Jag har nu insett att jag fortfarande är riktigt sjuk och att jag behöver göra ordentliga förändringar. Jag behöver hjälp. Precis som jag ger alla runt mig rådet att börja prata med någon måste jag nu ta mitt eget råd på allvar själv. Men. Varför är det så svårt att jobba med sig själv långsiktigt? Att förändra sin livsstil? Varför tar jag inte hand om mig själv bättre? Varför är det så svårt att göra det som man vet är allra bäst för en? Sjukskrivning skrämmer mig. Jag vet inget annat än att leva ett hektiskt socialt liv med tusen saker att göra hela tiden. Men det här fungerar inte längre. Jag är så ledsen.

Jag känner mig ibland som en bluff. Jag har jobbat så hårt med min självbild och min uppfattning om min kropp att jag glömt det viktigaste, mitt inre, tror jag. Det här med self love, som blivit en så stor del av mig, känns fejk när jag kraschar såhär. Vadå self love? Jag håller på att ha ihjäl mig själv. Min kropp klarar inte mer.

Det känns så fruktansvärt läskigt att publicera det här. Men jag känner att jag behöver göra det för att bli förstådd av folk runt omkring mig. Jag hoppas också att det leder till att jag tar tag i problemen ordentligt istället för att använda små kortsiktiga lösningar.

Har du eller känner du ngn som drabbats av utmattning? Hur lever man men den här skiten? Hur hanterar ni panikångest? Hur får man kraft att ta tag i såna här problem när man inte orkar nånting?

❤