Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Längtan efter barn

Jag var aldrig den som tänkte på och drömde om familjelivet och egna barn under min uppväxt som många andra vänner gjorde. Men i samband med att min längtan efter att bli mamma har smugit sig på mig har också en stark oro över att jag kanske aldrig kommer få barn infunnit sig.

Flera av mina nära vänner har ju barn, det har såklart påverkat mig massor. Att få se de människor jag älskar gå in i den nya rollen som förälder och hur fantastiskt bra de är på det. Och hur underbara deras barn är. Att få se den villkorslösa kärlek som finns där på så nära håll. Såklart vill jag uppleva samma sak.

Men jag tror även på den så kallade ”biologiska klockan”. De här känslorna började bli riktigt kraftiga hos mig när jag var typ 28 år. Alltså inte bara känslan att ”åh jag vill bli mamma en dag” utan mer att det är ett behov. Både fysiskt och psykiskt. Så svårt att beskriva den här längtan. Men den är real. Jag BEHÖVER bli mamma. Jag tänker på det här varje dag.

Jag är nu 31 år gammal, mina ägg kommer en dag ta slut och jag har dessutom endometrios vilket kan påverka min fertilitet.

Oron ligger också i att jag har varit singel i sju års tid och har så sjukt svårt att se att jag skulle förälska mig i en person som skulle bli kär i mig och som kan göra mig gravid eller vill skaffa barn med mig inom den närmaste tiden. Add to that orättvisan i att män inte har en biologisk stress vilket gör det här så jävla mycket svårare också. Killar i min ålder eller äldre kan lätt vänta många år till och kan med enkelhet dejta yngre tjejer som inte ens börjat tänka på att de en dag kanske vill bli mamma. Så dejtinglivet har inte direkt blivit lättare i takt med att min barnlängtan växt sig starkare.

Detta har fått mig att börja läsa på om insemination och nedfrysning av ägg. Att frysa ägg var det första jag tänkte att jag skulle göra. En behandling kostar ca 30 000kr. Du rekommenderas att göra behandlingen två gånger vilket blir det dubbla priset då – 60 000kr. Var starkt inne på detta till en början men WHO knows som sagt om jag träffar ngn som jag kan använda de där äggen med när jag närmar mig 40?

Andra alternativet är ju att skaffa barn ensam. Jag har aldrig tänkt att jag ska vara ensam i mitt föräldraskap – men varför?

Tvåsamhet – kärnfamiljen. Det är ju vad som förväntas av en. Men är jag ens about that lifestyle? Och vill jag ens att någon annan ska ”lägga sig i” hur jag vill uppfostra och ta hand om mitt barn? Men samtidigt – fan va tufft att vara ensam ansvarig. Att inte få dela det med någon? Men alternativet att inte bli mamma pga att jag inte träffat någon att leva i parrelation med är tusen gånger värre.

För ett tag sen bestämde jag mig för att jag senast året då jag fyller 35 ska bli mamma. Om jag inte träffat någon då som vill ha barn med mig har jag bestämt mig för att jag ska bli mamma själv. När jag tog det beslutet blev jag så otroligt lättad. Det känns så mäktigt att jag faktiskt har en färdig plan nu. ❤️

Hur tänker ni? Berätta om era känslor och tankar. Är det kanske någon av er som gått igenom den resan? Vill veta allt!!!

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
46kommentarer
  • Här på Norra Cypwrn kan du frysa ägg, ha anonym ”pappa” och vara ensam mor UTAN frågor och tjafs. Blir SD i regering så blir det inga barn för någon utanför kärnfamiljen!

    madeleine 2018-08-31 22:27:45
    Svara
    • Svar på madeleines kommentar.

      Cassandra, jag beundrar din beslutsamhet! Det ger mig lite hopp. Jag fyller 37 i år, hjälp. Trodde aldrig att jag skulle va i denna situation. Jag har aldrig haft barnlängta…nu jag är super stressed för tänk om jag vaknar en dag och det är för sent…jag är ju redan gammal om man ska tro på allt som står skrivet. Jag bor i USA, mitt job är inte fast och mitt visum är beroende av mitt job. Jag är i ett semi förhållande sen ett år tillbaks-min partner 36år vill ha barn men han dricker ganska mycket, typ full varje helg och öven om han har ett välbetalt jobb så fixar han knappt hyran. Ibland får jag låna honom pengar så han kan köpa mat. Jag gillar honom dock och han säger att han kommer ändra sig om vi gifter oss och skaffar barn för han kan inte se sitt liv utan barn och han kommer göra slut ifall jag inte vill ha barn. Samtidigt är jag super stressed för jag är äldst på jobbet, all tjejer runtomkring snackar barn och en är gravid och de andra försöker (28 -35 år). Detta är det enda samtalsämnet på jobbet. Ibland går jag därifrån och gråter på toan. Deras förhållanden är ok och de har sådan barnlängtan att de godtar att de praktiskt taget kommer vara ensamma mammor och dra allt slit. Här är mammaledighteten max 2 månader. Jag ligger vaken om nätterna och försöker föreställa mig själv som mamma med min nuvarande partner, och jag kan inte. Han är lat, jag kan inte ens lita på att han kommer skjutsa mig till förlossningen om vi blev gravida. Jag har talat om för honom att jag är rädd, men han fattar inte. Hans argument är att min kropp är gjord för att klara en graviditet och all kvinnor fixar det utan klagomål. Jag ser all dessa perfekta instagram mammor, senast marie sernholt…inga analrupturer där eller snittning, bara glada bilder på en perfekt tvilling mamma. Jag har ingen support här heller….Men fasen, klockan tickar. Det kanske är mig det är fel på, jag vet inte ….

      anna 2019-01-26 22:53:05
      Svara
  • Hej Cassandra! Detta hör egentligen inte till ditt inlägg men har följt dig ett tag och tycker du har så kloka åsikter! Jag undrar lite hur du ser på vänskap och ev när det är dags att avsluta en vänskap. Är 19 år och känt i flera år att jag bara ger och alltid tar hand om alla, nästan till den grad att de tar min energi för given, och har aldrig blivit bemött på samma vis. Trots detta har jag haft en lång vänskap men känner mig aldrig ny på energi och snarare låg och dålig i mig själv. Vore så snällt att höra dina synpunkter på detta och om du har någon liknande erfarenhet, och råd. Tack på förhand, en trogen läsare!

    Molly 2018-07-29 02:03:39
    Svara
  • Är själv 21 år gammal men har ändå panik över barn då jag är helt säker på att jag vill ha barn, men har svårt att se mig själv leva i en kärnfamilj. Jag växte upp med en ensamstående mamma och har verkligen haft världens bästa uppväxt. Min mamma har funnits där i ALLA situationer och vi har ett extremt nära band, ett sådant där band som bara kan finnas mellan förälder och barn.
    Jag är heterosexuell, men vill inte leva tillsammans med en man. Detta grundar sig mest i könsnormerna och att jag är rädd för att ”falla i fällan” – att hamna med en man som inte tar ansvar för hem och barn. Att jobba heltid för att sedan komma hem och städa, laga mat och ta hand om barn, medan pappan sitter helt obrydd i soffan. Då lever jag faktiskt hellre själv. Tar hellre hand om barnen ensam än att behöva ta hand om barnen OCH en VUXEN man.
    Dessutom tycker jag att det har varit jätteskönt att växa upp mestadels bland kvinnor (mamma, mormor och mammas vänner). Det känns som att det blir en tryggare och mer avslappnad vibe när det bara är kvinnor. För mig ändras stämningen totalt när en man är närvarande (detta har säkert att göra med att man har stött på en hel del vidriga män genom åren). Jag vill att mina barn ska växa upp på samma villkor som jag – att de ska känna sig trygga och känna att de får vara precis vilka de vill samt veta att de alltid har någon som står bakom dem, vad som än händer i livet. Att de aldrig ska behöva skämmas för vilka de är. Och min erfarenhet är att män ofta förstör denna stämning.

    - 2018-07-28 23:53:04
    Svara
  • Så himla fint inlägg! Har tänkt på det hela dagen, hur jag hade gjort i samma situation. Övertygad om att jag hade bestämt mig för samma sak.

    Livet blir ändå aldrig som man tänkt, som att det är så stor procent av Par som gör slut under första tiden med barn. Då ska man hantera det plus beben, och sen kanske köra varannan vecka. För mig känns det svårare. (Har ändå själv föräldrar som skilde sig när jag var 2, det löste sig jättebra så klart att allt går!) För att inte tala om alla som stannar i dåliga förhållanden ”för barnens skull”…

    Kommer självklart vara tufft i början att vara själv, iom sömnbrist mm, men handlar ändå om en kort period i erat gemensamma liv. Ni kommer alltid ha varandra, oavsett om du träffar någon senare och kanske skaffar fler barn eller dyl. Dessutom kanske det är lättare att träffa någon ny när man inte känner samma press på att vilja skaffa barn direkt, alt behöver ha ständig kontakt med sitt ex eller balansera vilken jul/födelsedag mm som är vems osv (om man nu gjort slut med barnets andra förälder som är så vanligt).

    Sådana tankar om snurrat idag.

    Du är en så grym förebild på flera plan, tänk vilken lyckligt lottad (och efterlängtad) unge det kommer bli. Önskar dig allt gott! Heja!!

    Linnea 2018-07-28 21:40:04
    Svara
  • Jag är 28 och jag längtar också! Har länge längtat efter att vara GRAVID, och nu senaste året/halvåret också efter barn. Är ihop med en kille sen 6 månader, och älskar honom. men känner också att det är CRAZY att skaffa barn med någon efter så kort tid. Det är sjukt skönt att han inte (som han visat iaf) får panik av den tanken när vi snuddat vid ämnet, utan snarare fattar att jag vill. Men är hellre ensamstående förälder än att va fast i en relation där vi bara tjatar och bråkar. Vi har börjat prata om att flytta ihop till årsskiftet, och nu tänker jag att jag viiilll bli gravid nästa år!

    Matilda 2018-07-28 19:38:57
    Svara
  • Har en bekant som precis blivit mamma själv. Hennes son är bara några månader gammal. Det jag ser på hennes insta är såklart att det är tufft. Själv är jag av åsikten att det blir tufft oavsett. Säkert grymt svårt att ta hand om en kärleksrelation när en bebis kommit in i förhållandet. Flera bekanta som tappat varandra där i föräldraskapet. Ur den aspekten så är det såklart lättare att bara ha sig själv och sin bebis att ta hand om. Men ekonomiskt så blir det såklart tuffare… Och energimässigt. Nåväl, min mamma blev ensamstående inom ett år efter jag va född. Hon klarade det. Då klarar du det också! Speciellt eftersom du kommer vara beredd på det isf! Du är grym!

    Alundi 2018-07-28 15:37:27
    Svara
  • Du kommer bli jordens bästa mamma oavsett!

    Anna 2018-07-28 13:17:25
    Svara
  • Alltså så grymt att du tagit det beslutet. Jag e 24 men evig jäkla singel och har en så stark barnlängtan att jag inte vet vart jag ska ta vägen om jag måste vänta tills jag *hittar någon* om jag ens gör det liksom. Har pcos så relaterar till den potentiella strugglen med att ens kunna få barn.. Så inspirerad av att du satte ett datum etc. Ska också försöka göra det, så jag kan lugna mig redan nu liksom. Du e bäst <3

    Elle 2018-07-28 10:49:08
    Svara
  • Jag kände exakt likadant, lekte med tanken på att frysa ägg, men priset och det faktum att det ju måste till en man ändå stoppade mig. När min senaste relation tog slut 2015 bestämde jag mig, jag kör själv. Först såg jag till att ha världens roligaste res- och singelsommar 2016, sen åkte jag till Danmark. Nu sitter jag här, med världens finaste ettåring som sover i vårt sovrum. Mitt bästa beslut någonsin, bättre än jag någonsin vågat drömma om!
    Mitt råd är, GÖR DET! Se till att allt praktiskt är fixat, familjen är beredda att åtminstone stötta mentalt (kan vara ”familjen” också) och kör. Jag växte upp, blev tillfreds, och slutade nojja över oviktiga grejer. Nojjar bara över honom nu.
    Lycka till!!

    Jenny 2018-07-28 10:47:57
    Svara
    • Svar på Jennys kommentar.

      Jag känner en sådan längtan efter barn. Blir 26 iår och börjar känna mig så stressad. Känner att jag ger det ett par år, sedan skaffar jag barn själv om jag inte träffar någon som vill ha barn med mig. Skönt att läsa om folk som gjort detta i kommentarerna!

      Sandra 2018-08-15 20:31:35
      Svara
  • Fint inlägg? Jag känner igen mig i det du skriver om barnlängtan. För ett år sedan visste jag inte ens ifall jag ville ha barn eller inte, men efter att jag och sambon flyttade in i vårt hus så har tankarna kring att jag vill ha barn förändrats totalt. Nu är jag 100% säker på att jag vill ha barn och längtan är enorm!! Jag är 27 och känner en viss stress, vi kan inte vänta för länge men vi kan inte skaffa barn nu. Jag tror att jag (och sambon) också får göra upp någon slags tidsplan som du gjort. Samtidigt skräms jag av tanken att vi inte kan ta för givet att vi ens kan få barn rent fysiskt, en vet ju inte förrän en har försökt. Många tankar som snurrar helt klart. Tack för att du delar dina tankar kring detta?

    Julia 2018-07-28 09:37:51
    Svara
  • Ps. Själv är jag 33 och har partner sen 8 år drygt men är inte alls sugen på barn förutom ångesten i att kanske bli ensam som gammal men det kan man ju bli ändå. Tyvärr umgås jag inte heller med några barn eftersom jag har tappat kontakten med vänner med barn, hade gärna haft några barn i mitt liv att ge böcker till och rita med men annars näää. Så intressant att man kan känna så starkt åt ena eller andra hållet. Kram fina du!

    Jessica 2018-07-28 09:18:25 http://instagram.com/jessicaritar
    Svara
  • La Linda har skrivit mkt om detta eftersom jag tror att hon är på g att skaffa barn själv. Lalinda på instagram och lalinda.se ❤️

    Jessica 2018-07-28 09:17:02 http://instagram.com/jessicaritar
    Svara
  • Jag gjorde alla rätt; gifte mig, väntade 5 år innan jag blev gravid osv. Men sitter ändå här och är ensam i mitt eget förhållande sedan vi fick våra två underbara döttrar. Jag har blivit den klassiska projektledaren och jag upplever att min mans liv knappt förändrats fast mitt liv är i grunden helt annorlunda.
    Dessutom är min man INGET som jag trodde att han skulle vara som pappa. Jag tror att mitt liv skulle vara SÅ mkt enklare utan min man med i bilden, om jag kunde leva mitt liv så som jag tycker är bäst för mig själv och flickorna. Nu måste jag alltid kompromissa med en människa som jag inte delar

    Carolina 2018-07-28 02:11:38
    Svara
  • Jag är 26 och har börjat få barnlängtan senaste året. Har också funderat på vilken gränsålder jag ska sätta om jag inte träffar nån. Mina kompisar säger ”men du är ju så ung, vänta bara”. Men det känns svårt när jag aldrig varit i en riktig relation..

    Mia 2018-07-27 23:26:14
    Svara
  • Hej!
    Jag har en vän som låtit inseminera sig. Av en händelse blev hon ensam mamma till inte bara en unge utan till tvillingar. Hon var klok nog att inför föräldraskapet rigga sin omgivning med hjälp. Att försäkra sig om närvarande barnvakter, substitut för farföräldrar o annat. Första månaderna bodde hennes pappa med henne o tvillingarna. Även närstående kan vabba och vara föräldralediga, kan var bra att veta! Men bara så du vet, det går, och det går bra!
    Kram!

    Nora 2018-07-27 22:09:49
    Svara
  • Känner så himla väl igen typ alla dina funderingar.
    Men alltså: Go ahead!!!! Skaffa barn, gör det själv om det behövs! Jag tänker att har man minsta lilla barnlängtan ska man inte låta bli att skaffa barn, även om det blir på ett sätt som man kanske inte tänkt sig från början.
    Jag väntade på att träffa nån att skaffa barn med och hade nog lätt kunnat vänta tills det var för sent innan jag bestämde mig för att ta saken i egna händer. Tänkte som du: att jag ville dela det med nån, att det skulle bli för jobbigt att vara ensam förälder. Hade tur och träffade en man tillslut och fick mitt barn när jag var 39, och nu två år senare väntat vi barn igen. Jag hoppas att om jag inte träffat honom, att jag hade tagit steget och fixat det på egen hand. Med facit i hand liksom. Det är så jävla kul att ha barn. Och jag tänker att det finns en massa fördelar med att ha barn själv. Asjobbigt såklart, men liksom så fantastiskt också att få vara helt autonom i sitt föräldraskap. Åtminstone om man har/skaffar ett schysst nätverk. Tänker att jag hade behövt andra i samma läge, för kärnfamiljsnormen är så jävla stark och påträngande. (Även jag som är en äldre förälder och dessutom lever med bonusbarn känner av normerna…)
    Men det låter ju som att du har en asbra plan, så omigen: kör!

    Olga 2018-07-27 21:42:20
    Svara
  • Har haft barnlängtan senaste halvåret och min partner är inte i närheten av att ens tänka på barn. Lika för mig så har så många nära till mig nu skaffat barn och det värker i mig.
    Det kommer lösa sig för dig, det vet jag. För mig med. Men det är en bortom-förstånd längtan vi delar med så många andra kvinnor.
    Kram.

    Emma Viberg 2018-07-27 21:30:04
    Svara
  • Jag hade kunnat vara författaren till det här inlägget, förutom att jag är snart 30, inte 31. Annars stämmer allt… långvarigt singel, endometrios, känns rätt osannolikt att träffa någon etc etc. Känner EXAKT som du och har gjort samma deal med mig själv – om jag inte är gravid vid 35 så gör jag det på egen hand. Jag hoppas ändå på att träffa en man som jag vill ha som pappa till mina framtida barn, för jag skulle vilja dela föräldraskapet med någon, men det är inte katastrof om jag får skaffa dem på egen hand. Jag vet att jag kommer att älska mina barn och vara en fullt tillräcklig förälder ändå. Så glad att möjligheten finns idag!

    Fanny 2018-07-27 21:21:14
    Svara
  • Det kommer bli superbra! Jag har varit själv med min dotter sedan hon föddes för nio år sedan, och kan inte på något sätt se hur vårt liv hade varit bättre ifall jag levde tillsammans med en man/hennes pappa. Han ”hälsar på” ibland (good parenting) men jag är hennes enda riktiga förälder. Jag tror att jag skulle ha förlorat mitt förstånd av att leva tillsammans och skaffa barn med någon. Ser mina vänner i deras relationer och kan inte se det positiva med mamma pappa barn grejen. Ser bara dubbelt ansvar och pappor som inte är i närheten av att ha fått ett så pass förändrat liv som mina vänner. Du kommer inte ångra dig! Önskar dig all lycka till.

    Ida 2018-07-27 21:15:17
    Svara
  • Ok så jag är 35 i år o min barnlängtan slog mig med en örfil förra året. Jag är svensk men bor numer i ett land, Polen, där man behöver vara gift för att få hjälp med konstbefruktning. Men de kan hjälpa med äggfrysning o sen atr skeppa äggen till att annat land där de kan hjälpa med befruktning. Billigare här än i Sverige så tänkte att jag testar. Inga av äggen överlevde frysningen. Jag fick panik. Dejtar som fan men ingen stannar kvar. Varje snubbe jag går på första dejten med, jag spelar cool. Jag bryr mig lite men inte så mycket för jag vill visa noll längtan. För längtan idag är desperation.
    Men ju mer jag läser om ämnet desto mindre köper jag argumentet att det är sååååå mycket svårare efter 35. Det är svårare men typ 0,02% enligt min nuvarande läkare. Mycket att det vi läser idag om kvinnlig fertilitet är baserad på gammal fakta och dvs ”fakta” som ville kontrollera kvinnor. Alltså 100% alla gör som de vill. Men min gräns och stress försköts ju mer jag studerade ämnet. Slutade mes all typ av preventivmedel och började lära känna min kropp. Jag vill ha barn och jag vill träffa nån att göra det med ( även om jag växte upp med singelmamma vilket var hårt för henne men hade galna fördelar oxå) men jag är även 100% game att göra det själv. Ok mycket babbel. Men jag tror även på att bara andas och vara lycklig. Jag kommer hitta min väg till att skapa familj och jag är så tacksam att jag har förebilder som dig idag som skapar utrymme för dessa diskussioner. You do you!

    Lea 2018-07-27 21:05:47
    Svara
  • För mig var det också någon form av biologisk klocka som började ticka. Så sjukt, trodde det var påhitt detta med klockor. Jag hade som tur var en partner, men jag hade svårt att bli gravid så vet allt om att gå runt och känna det som att kroppen SKRIKER efter barn.
    Klokt att ge det lite tid att träffa någon, men att också ha en plan att göra det på egen hand. Det är ju faktiskt så att många blir ensamstående föräldrar trots att de haft partner. Och kan också vara så att ditt future baby får en till föräldrafigur i livet sen, när hen är större. Men resan med graviditet, förlossning, spädbarn, föräldraskap är utmanande, så se till att hitta en allierad, som kan hjälpa och stötta. Hur det än blir, så hoppas jag av hela mitt hjärta att du får din dröm uppfylld!

    Anna 2018-07-27 21:05:22
    Svara
  • Ett toppen beslut tycker jag. Tänker spontat. Varför vänta? Kör hårt.
    Min dotter är livets bästa. Meningen med precis allt. Jag har barn med en partner men skulle väll mer eller mindre kunnat va ensamstående.
    Men från vad jag ser på IG så verkar du ha många vänner som säkert kan hjälpa dig med avlastning vid behov. Det kommer bli toppen.

    Sandra 2018-07-27 21:01:35
    Svara
  • Jag är 24 och med sambo sedan 3 år tillbaka. Det senaste året har min biologiska klocka tickat som en bomb. Känner som du beskriver att det typ är ett behov för mig. Gråter varje dag för jag vill så gärna.
    Gjorde en abort förra året och det gör allting svårare när jag tänker på barn.
    Min sambo är ”inte redo” på minst 6 år till, helst 10 säger han. Men då är ju jag 34?
    Jag har ju ingen garanti på att vi fortfarande är ett par om 5 år t.ex och sen då? Då står jag där själv i 30 års åldern utan partner och barn för att jag valde att vänta på någon som ska bli redo… Har också tagit ett beslut att skaffa barn själv isåfall.

    Dalia 2018-07-27 20:34:38
    Svara
  • Intressant hur olika en kan va. Jag har aldrig drömt om barn eller tänkt att jag MÅSTE ha barn.
    När jag blev gravid hade jag svår ångest och panik och velade varje dag huruvida jag ville eller inte.
    Nu har jag två barn som jag såklart älskar obeskrivligt mycket och den ovillkorliga kärleken till och från sitt barn, den finns ingen annanstans.
    Men, oklart om jag skulle ha orkat göra det själv. Det är så vansinnigt mycket mer jobb än jag hade kunnat fantisera ihop. Även om det självklart är värt det, så är det många dagar en räknar ner minutrar till en kan bli avbytt, få duscha, kanske bara ligga och djupandas…

    Nåväl, det är en kort period i livet som de är såhär små och kräver kostsamt närvaro. Med ett bra nätverk runt dig som kan hjälpa, avlasta och trösta när det känns övermäktigt, så går det galant ❤️.

    Stina 2018-07-27 20:31:11
    Svara
  • Åh vilket inspirerande och fint inlägg! <3 Är 25 nu men varit singel länge och tänker också en del på detta. Tänker härmed också att vid 35 blir det barn ensamstående för mig också! <3

    Sofia 2018-07-27 20:28:08
    Svara
  • Intressant att läsa dina tankar om detta. Klart det kan vara lite tyngre lass att dra men kanske ändå lättare när man valt det själv än det finns en annan förälder i bilden men som väljer att vara frånvarande? Jag vet inte men bara en tanke. Du kanske redan vet om den men kolla in föreningen Femmis, den är för frivilligt ensamstående föräldrar med donation. 🙂

    Anna 2018-07-27 18:21:07
    Svara
  • Jag är 34 år och har varit igenom precis samma karusell som du verkar befinna dig i. Är fortfarande barnlös. Jag har verkligen velat mellan ett enormt behov att ha barn, att vara en del av familjelivet som jag ser mina vänner bilda runt mig, och min ovilja att vara ensam i ett sånt ansvar. För mig landade det tillslut i att jag faktiskt inte vill stå ensam i det ansvaret- och börjar nu sakta men säkert förlika mig i att det förmodligen inte blir några barn för mig, då jag inte har någon partner och inte ser några utsikter att träffa någon. Det är förstås jobbigt, särskillt som det är svårt att prata med mina vänner som har barn eller försöker tillsammans med sin partner. Men det är också en helt ny frihetskänsla- jag får leva mitt liv på mina villkor, istället för att rätta mig i leden och göra som alla andra. Jag får tid till att ta reda på vad jag verkligen vill, och räknar fortfarande inte bort barn (om än kanske inte biologiska) i framtiden. Men! Min historia åsido- då jag kollade upp inseminering och pratade med folk som har gjort det för ca 2 år sedan verkar det som kö/väntetiden är relativt lång- upp till 3 år. Så tips tips- även om du inte vet 100 hur din barnhistoria kommer skrivas idag, så ställ dig i kö redan nu. Så du inte missar chansen. Vill du bli mamma och har det starka behovet tycker jag inte att avsaknad av partner ska stå i din väg. <3

    Hanna 2018-07-27 18:16:59
    Svara
  • Om mannen (som skulle kunna ge dig en unge) inte har infunnit sig…så skulle jag köra. Spara/låna pengar from. idag och bestäm dig för ett datum då du ska börja försöka. Om du träffat nån by then så är det ju en fin resekassa ex. Familj ÄR viktig, gå på din längtan.
    Puss

    TN 2018-07-27 17:28:51
    Svara
  • Ett bra beslut. Även om en är två som skaffar barn så är den relationen inte alltid beständig. Ett barn är inte heller ett hinder för att en kan finna en bestående relation. Med familj och vänner kommer man så oändligt långt.

    Jenny 2018-07-27 17:06:07
    Svara
  • Fint! Och bra beslut!!

    Anna 2018-07-27 17:03:06
    Svara
  • Alltså relaterar verkligen. Gick i precis samma tankar, var redo att ställa mig i kö för att skaffa barn själv (hett tips, hört att väntetiden är låååång). Sen träffade jag en snubbe och blev gravid typ 4 mån in i förhållandet och vi behöll det så har en liten familj nu.

    Meeeeen, precis innan vi träffades började jag kolla upp hur en kunde ställa sig i kö och sånt för inseminering. Var precis när det blivit klart att singelkvinnor kan insemineras i Sverige. Skulle lätt gjort det om jag inte fått barn med min nuvarande partner.

    Var själv med vår dotter första 5 månaderna pga anledningar, och det går!! Är lite jobbigt, men med stöd från familj och vänner så gick det.

    Martina 2018-07-27 17:01:02
    Svara
  • Som du vet har jag längtat efter detta inlägg ❤️ Jag är en 29 årig, bisexuell kvinna med endometrios! Mina tankar är exakt som dina. När jag fick min diagnos, 25 år gamal, fick jag även veta att sannolikheten att jag ”kan få” barn är liten och att en eventuell graviditet kommer vara problematisk. Första tiden efter detta grät jag varje gång jag så en kvinna med barvagn, mitt hjärta var i tusen bitar trots att jag inte ville bli gravid eller hDe dem ta karna då. Efter någon år vande jag mig vid tanken om att jag helt enkelt inte kommer bli mamma. Men nu är den här. Nu ser jag precis som du gör vänner skaffa barn och vilken glädje det ger dem. Men jag har även den stora lyckan att ha 3 nära kvinnor i mitt liv som på egen hand skaffat barn, både genom insiminering (säger man så?) och adoption.
    Jag har med sagt att vid 35 vill jag vara mamma, men känner idag ingen stress att göra detta med en partner.
    Jag tror att samhället förväntar sig kärnfamiljen med varför? Jag är så stark ensam och skulle vara en fantastisk mamma ensam, kanske till och med en bättre mamma ensam. Varför inte göra det samtidigt som en vännina? Gå igenom det med en partner på det sättet?

    Alma Isabella olsen 2018-07-27 16:49:05
    Svara
  • Jag är ensamstående. Har varit det sen min son var 1,5 år (nu 4). Pappan är närvarande med bor låååångt ifrån så ses inte så ofta. Jag gör allt själv.. ibland är det tufft, men samtidigt så får jag göra allt på mitt sätt och jag får ALL kärlek av barnet ?
    Jämför mitt liv som ensam emot vänners som har sambo- vi gör lika mycket på ett ungefär, det är mer att jag inte har samma egentid. Men vab, sjuka barn, matlagning, planering, det är sjukt men det spelar ingen roll om pappan är med eller ej, mamman gör OFTAST allt själv och drar det största lasset, tråkigt med sant.
    DU KLARAR DET, med eller utan man❤️

    Fanny 2018-07-27 16:47:43
    Svara
  • Så bra beslut! Kändes faktiskt lugnande att läsa det här. Jag har aldrig heller längtat efter barn men nu efter 25 har det börjat smyga sig på. Jag har en kille som jag vill vara med resten av livet men han är säker på att han aldrig vill ha barn, någonting jag tyckte kändes bra i början men nu börjar jag bli rädd att jag kommer gå miste om saker pga hans val. Samtidigt som jag längtar efter barn känner jag mig också rädd, vill jag verkligen föda in någon i den här världen med klimatproblem, rasism och utanförskap? Tack för ditt inlägg, jag sätter en liknande deadline för mig vid 30. Jag ska försöka ta det lugnt tills dess och känna efter vad jag vill, med eller utan min partner.

    Matilda 2018-07-27 16:39:57
    Svara
  • Hej! Du har aldrig tänkt tanken att ha barn ihop med tex två gaykillar eller en iofs? Har tänkt den tanken såå många gånger. Men de är ju inget för alla. Och du skulle definitivt klara de ensam också!
    Ta hand om dig i värmen, kram!

    Nellie 2018-07-27 16:38:34
    Svara
  • blir så glad av det här inlägget. Alltså glad på det sättet att någon annan är i en liknande situation och resonerar kring det på ett liknande sätt som jag själv. Jag har extremt svårt att sätta ord på det här och har aldrig pratat om det. Även om det egentligen är en ganska naturlig och logisk grej så känner jag typ skam?!? Varför då egentligen ja det är högst oklart, blev iaf glad av inlägget och kände mig lite mindre ensam.

    Sara 2018-07-27 16:34:50
    Svara
  • ❤️❤️Underbart att du är öppen med dina tankar om denna viktiga fråga!
    Min syster har fått barn via IVF i Danmark så jag har sett en sån barn-resa på nära håll, du är välkommen att maila om du undrar nåt

    Isa 2018-07-27 16:33:52
    Svara
  • Hej Cassandra,

    Det känns som att det är jag som har skrivit denna text. Jag är 32 och varit singel i massa år.
    Det som även tynger mig är att jag kanske inte få ge mina mamma och pappa barnbarn och då får jag dåligt samvete. Sjukt jag vet, men så känner jag.
    Jag har pratat med min kurator om detta ämne så otroligt många gånger och hon har verkligen varit peppande till att om jag fortfarande är singel när jag är 38 år och fortfarande har denna barnlängtan att jag i alla fall ska överväga att skaffa barn själv. Visst det kommer att vara tufft och det är såklart ett plus om man har många i sin omgivning som kan ställa upp och hjälpa till. Men såklart att det går! Det är många ensamma föräldrar som har klarat detta så varför skulle inte jag.
    Så skönt att läsa om någon annan som går med samma tankar varje dag!
    Kram

    Jennie 2018-07-27 16:29:00
    Svara
  • Tack! Att äntligen få se någon med precis samma tankar som en själv var så oerhört lättande. Jag drömmer om att bli mamma och kan inte se en framtid utan barn. Men med stigande ålder och ingen relation som känts rätt att skaffa barn i har jag oroat mig mer och mer för att den drömmen skulle krossas. Efter att ha läst din text funderade jag över hur det skulle vara att göra det på egen hand. Jag tror inget annat än att det skulle vara oerhört tufft men jag har också många fina människ

    Johanna 2018-07-27 16:28:39
    Svara
  • Jag lider av PCOS och är 25år. Mitt liv gick i spillror när jag fick veta att jag endast kan få barn på medicinskt sett.. Jag har aldrig känt mig så ensam och svag. Och vem vill ha barn med mig som inte kan få det på det naturliga sättet? Allt detta jagar mig fortfarande och mår riktigt piss över det… Jag gråter varje dag och känner mig äcklig och oälskad..Men nu när jag läser detta får det mig att tänka i andra banor och att känner ett litet lugn att det inte bara är jag i denna värld… Men varje gång någon frågar när jag ska skaffa barn, eller hur många barn jag vill ha bryter jag ihop och stänger in mig och vill inte visa mig på några dagar.. Varför ska man skämmas… Men jag gör de.

    Johanna 2018-07-27 16:19:04
    Svara
    • Svar på Johannas kommentar.

      Åh va ledsen jag blir av att läsa din kommentar Johanna, så hemskt att du känner dig så ledsen. Du vet säkert om det men de flesta med PCOS lyckas numera bli gravida om än med lite hjälp, men det kanske är föga tröst när det inte är som du tänkt dig. Hoppas du har vänner omkring dig som du kan prata om detta svåra med. All styrka till dig!

      Asabea 2018-07-27 16:38:27
      Svara
    • Svar på Johannas kommentar.

      Jag är 27 och har också PCOS. Alltid fått höra att jag kommer få göra ivf. Men vet du vad, jag är gravid just precis nu. Helt oplanerat. Det går! Ge inte upp. Och ivf är också ett barn. Du kommer att kunna få barn. Det är Ju det finaste 🙂

      Mathilda 2018-07-27 16:31:39
      Svara
  • Vilket bra beslut!! Tror definitivt att det kommer gå galant att vara ensamstående 🙂 Jag har ingen erfarenhet (förutom en frånvarande pappa) så lets face it att mammor äger. All lycka till!!

    N 2018-07-27 16:17:39
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!