Jag var aldrig den som tänkte på och drömde om familjelivet och egna barn under min uppväxt som många andra vänner gjorde. Men i samband med att min längtan efter att bli mamma har smugit sig på mig har också en stark oro över att jag kanske aldrig kommer få barn infunnit sig.
Flera av mina nära vänner har ju barn, det har såklart påverkat mig massor. Att få se de människor jag älskar gå in i den nya rollen som förälder och hur fantastiskt bra de är på det. Och hur underbara deras barn är. Att få se den villkorslösa kärlek som finns där på så nära håll. Såklart vill jag uppleva samma sak.
Men jag tror även på den så kallade ”biologiska klockan”. De här känslorna började bli riktigt kraftiga hos mig när jag var typ 28 år. Alltså inte bara känslan att ”åh jag vill bli mamma en dag” utan mer att det är ett behov. Både fysiskt och psykiskt. Så svårt att beskriva den här längtan. Men den är real. Jag BEHÖVER bli mamma. Jag tänker på det här varje dag.
Jag är nu 31 år gammal, mina ägg kommer en dag ta slut och jag har dessutom endometrios vilket kan påverka min fertilitet.
Oron ligger också i att jag har varit singel i sju års tid och har så sjukt svårt att se att jag skulle förälska mig i en person som skulle bli kär i mig och som kan göra mig gravid eller vill skaffa barn med mig inom den närmaste tiden. Add to that orättvisan i att män inte har en biologisk stress vilket gör det här så jävla mycket svårare också. Killar i min ålder eller äldre kan lätt vänta många år till och kan med enkelhet dejta yngre tjejer som inte ens börjat tänka på att de en dag kanske vill bli mamma. Så dejtinglivet har inte direkt blivit lättare i takt med att min barnlängtan växt sig starkare.
Detta har fått mig att börja läsa på om insemination och nedfrysning av ägg. Att frysa ägg var det första jag tänkte att jag skulle göra. En behandling kostar ca 30 000kr. Du rekommenderas att göra behandlingen två gånger vilket blir det dubbla priset då – 60 000kr. Var starkt inne på detta till en början men WHO knows som sagt om jag träffar ngn som jag kan använda de där äggen med när jag närmar mig 40?
Andra alternativet är ju att skaffa barn ensam. Jag har aldrig tänkt att jag ska vara ensam i mitt föräldraskap – men varför?
Tvåsamhet – kärnfamiljen. Det är ju vad som förväntas av en. Men är jag ens about that lifestyle? Och vill jag ens att någon annan ska ”lägga sig i” hur jag vill uppfostra och ta hand om mitt barn? Men samtidigt – fan va tufft att vara ensam ansvarig. Att inte få dela det med någon? Men alternativet att inte bli mamma pga att jag inte träffat någon att leva i parrelation med är tusen gånger värre.
För ett tag sen bestämde jag mig för att jag senast året då jag fyller 35 ska bli mamma. Om jag inte träffat någon då som vill ha barn med mig har jag bestämt mig för att jag ska bli mamma själv. När jag tog det beslutet blev jag så otroligt lättad. Det känns så mäktigt att jag faktiskt har en färdig plan nu. ❤️
Hur tänker ni? Berätta om era känslor och tankar. Är det kanske någon av er som gått igenom den resan? Vill veta allt!!!
