I januari 2016 skrev jag en text på Facebook som fick en enorm respons och senare publicerades i Metro. Fick då ta emot ett enormt antal vittnesmål från kvinnor runt om i Sverige som berättade om att de också blivit utsatta och många berättade hur modigt de tyckte det var att jag vågade berätta öppet om det jag upplevt. Jag har pratat och skrikit om det sexuella våld kvinnor utsätts för i många år men så många gånger blivit misstrodd av män och t.o.m ifrågasatt av de män som utsatte mig.

Men sen, äntligen, för ett år sen hände #metoo som kom att skaka om hela världen.

Till en början kände jag mig förtvivlad att vi ska behöva bära ansvaret för förändring. Jag var så arg över att vi måste ta den här kampen. Men ju fler vittnesmål jag läste desto starkare blev min kamplust. Det här var inte en vanlig hashtagkampanj som folk kommer glömma om två veckor. Det här var något annat. Det här var början på en riktig revolution.

Efter några veckor av konstanta vittnesmål i mina flöden och efter en massa samtal på jobb, med vänner och med familj så försvann dock kampkänslan och jag drabbades av fruktansvärd ångest och stress. Jag som trott att jag bearbetat varenda händelse, varenda övergrepp, varje våldtäkt. Men under #metoo kom plötsligt ännu fler minnen tillbaka. Trauman som jag gömt och glömt. Jag var tvungen att undvika sociala medier till slut för jag klarade inte av att läsa fler historier. Hur jävla sinnessjukt är vårt samhälle?

Såhär ett år efter #metoo tänker jag att min text jag skrev 2016 är värd att dela på nytt. För vi ska aldrig sluta prata om övergreppen vi tvingas utstå.

”Läser i ETC idag om läsarnas upplevelser av sexuella övergrepp och kastas smärtsamt tillbaka.

Jag minns hur några av killarna i klassen tjatade på mig och min klasskompis att vi skulle klä av oss och visa oss nakna i ett av lekrummen på fritids och hur de sen stod och tittade på oss och skrattade. Då var vi 8 år.

Jag minns när jag 10 år var på kollo och den där 13-åriga killen jag blivit kär i tvingade in mig i en garderob och kysste mig mot min vilja och hur jag sen slet mig loss, sprang därifrån och ramlade i trappan och stukade foten för att jag var så rädd. Men inte vågade berätta för kolloledarna vad som hänt, för att jag skämdes över att jag varit en fegis.

Jag minns han som söp mig och min vän full på en hemmafest och att vi kysstes. Senare vaknade jag upp i en skinnsoffa, helt naken, och samma kille låg på mig och var i mig. Jag minns att det gjorde ont mellan mina ben och att jag blev äcklad av hans andning. Då var jag 13 år och det var första gången jag hade sex.

Jag minns killarna i skolan som tvingade in mig i ett hörn, höll fast mig och tog på mina bröst och stoppade ner händerna innanför mina byxor. Jag minns att jag skrattade samtidigt som jag sa åt dem att sluta. Jag ville inte verka tråkig. Men egentligen ville jag springa därifrån och gråta. Under tiden gick flera lärare och vänner förbi. Ingen gjorde något. Det var ju bara en helt vanlig dag i högstadiekorridoren.

Jag minns en pojkvän och hur han ville ha sex med mig hela tiden. Gärna flera gånger om dagen. Jag minns en gång när han höll fast mig och slet av mig min tröja framför hans vänner och hur alla skrattade när mina bröst blottades. Jag minns en annan gång när vi bråkade och jag grät för att jag var rädd att han skulle göra slut med mig. Jag minns hur han då slet av mig mina byxor och trosor och hade sex med mig medan jag fortsatte gråta hysteriskt.

Jag minns en kille jag brukade umgås med väldigt mycket. Jag var väldigt kär i honom men det vågade jag aldrig erkänna för då skulle han säkert sluta umgås med mig. Jag minns hur han nästan dagligen kallade mig hora, hur han brukade slå mig, dra mig i håret och tvinga mig att suga av honom. Jag minns hur jag intalade mig själv tills det blev en sanning att jag älskade den där behandlingen och att det var något jag tände på.

Jag minns killen som skulle köra hem mig efter en utekväll. Jag råkade somna i hans bil och vaknade upp vid ett hotell vid Arlanda där han sa att vi skulle sova tillsammans. Jag ville verkligen inte sova med honom men vågade inte säga något. Väl i rummet betalade han för porr till teven och började ta på mig. Jag tänkte att om jag inte kysser tillbaka och ligger helt stilla och inte rör mig så kommer han fatta att jag inte vill. Men han struntade i det och fortsatte tills han var klar. Dagen efter körde han och hans kompis hem mig och skrattade hela vägen tills jag blev avsläppt hemma.

Jag minns grannen under mig som trakasserade mig en sommarkväll, genom att ringa på, kasta sten på mitt fönster och senare lämna en lapp i min brevlåda där det stod ”Hej! Det här är Matte på plan 1. Kom förbi mig, jag har en liten överraskning till dig… :)” Och hur jag inte vågade sova hemma på flera dagar efter det.

Jag minns mannen som förföljde mig från tunnelbanan i somras och hur jag släppte in honom när han gick efter mig in i porten. Men jag kände på mig att något var fel. Så jag gick ut på gatan igen. Då gick han också ut. Jag försökte gömma mig och när han försvunnit en bit bort sprang jag in i porten och upp till min lägenhet. Bakom mig hörde jag hur någon kommer in i porten och springer upp för trapporna. Jag hinner in, låser dörren och ser några sekunder senare hur samma man kommer springandes upp för trappan och letar efter mig. Som tur är såg han inte vilken lägenhet jag tagit mig in i och försvann efter ett tag.

Som Anna-Maria Carnhede skriver i ETC:

” Erfarenheter av sexuella trakasserier och sexövergrepp sammanlänkar oss kvinnor. När vi pratar om dem tillsammans kan de, lite paradoxalt kanske, ge oss kraft och styrka. Fråga en tjejjour nära dig och de kan berätta! Men ofta krävs det år av vuxenhet och trygga sammanhang och kanske också peppande feministiska ryggdunkar för att lösa upp de proppar av skam som gör att vi börjar dela med oss av våra erfarenheter. I mitt fall var det först som vuxen feminist jag insåg att jag faktiskt var med om övergrepp där utanför lektionssalen inför allas blickar.”

Jag minns varenda berättelse om sexuella övergrepp som mina tjejkompisar har berättat om för mig. Men jag kan inte påminna mig själv om en enda killkompis som själv erkänt sig ha utsatt någon tjej för ett övergrepp. Det går inte ihop alls. Det är så jävla viktigt att det skrivs och pratas om det här hela tiden. För de flesta unga förstår inte ens att det här är något problematiskt. Tjejer förstår inte att de är med på saker de egentligen inte vill och killar förstår inte alla gånger att det de gör är fel. Mina minnen är inte på något sätt alls unika. Våldtäktskulturen är på riktigt.”