Tidigt i måndags kom jag hem från Spanien. Jag åkte hem och tog igen nattens missade sömn eftersom jag saknar förmågan att kunna sova på flygplan. På kvällen började jag känna fomo när jag såg hur alla tog sig till Beyoncé och Jay-Z konserten. En stund innan konsertens start smsade Parham mig och sa att han satt fast på tåget från Göteborg till Stockholm och inte skulle hinna till konserten som han hade två undanlagda biljetter till och frågade om jag ville chansa på att hämta dem, trots att de står i hans namn och leg krävs. Han skickade en bild på sitt körkort och jag rusade upp ur soffan, sminkade mig på tre sekunder (alltså jag svär att ingen är snabbare än mig det är verkligen en talang jag har), och hoppade in i en taxi.
När jag kom till arenan hade konserten redan pågått i 30 minuter och när jag frågade en vakt om var kassan ligger sa han att den är stängd……sprang ditåt och bankade på dörren tills en kvinna öppnade. Jag la på mitt valpigaste gulligaste face och höll ett Oscar-worthy tal om varför hon skulle hjälpa mig och hon mjuknade SÅKLART och hämtade biljetterna till mig :))))
Sprang sen in och ner till golvet och in på den delen som kallades Club Carter. Wow. Det var sjukt. En del av scenen rörde sig ovanför oss i publiken och på båda sidor om Club Carter fanns två långa catwalks som en förlängning av scenen. Där dansade och sjöng alltså Beyoncé ca 2 meter ifrån mig. Aldrig varit så nära drottningen förr. Hade så kul med alla mina vänner som jag hittade där. Det var literally en klubb på riktigt. När scenen rörde sig ovanför oss sprutade det ut rök och of course startade vi en mini-moshpit när Jay rev av N* in Paris.

Jag är inget stort Jay-Z fan obvi så kände dock att han tog lite väl mycket plats under konserten lol…Men varenda ton och rörelse av Beyoncé var som väntat magi och perfektion. Jag är så otroligt fascinerad av henne. Of course älskar jag henne precis som alla andra.
DOCK att. Jag har sett henne live typ 4 ggr och reagerar alltid på att jag inte blir särskilt emotional eller gråtig på hennes konserter när jag blir det på exakt alla andras. Jag tror det är för att det känns väldigt tydligt att det är en roll hon går in i där. Sascha Fierce. I hennes blick saknar jag närvaro och känslor tror jag? Men – jag dör ändå för henne för hon är en fucking maskin. En kraft. Det finns ingen som hon. Finns ingen med så mycket talang. Rösten, dansen, showen, musiken, exakt allt hon gör är perfekt. Men så berör hon såklart på andra sätt – t.ex hur hon får mig och alla andra tjejer och ickemän att känna oss lite starkare, lite bättre, lite snyggare, lite stoltare genom sina låtar som Run The World (Girls). Eller hela jävla Lemonade-albumet som skakade om oss men också hjälpte oss alla våren 2016 när hon släppte det sjukaste mäktigaste visual album som någonsin skådats.

Så tacksam att Parham gav bort sin spot till migggggg så att jag fick uppleva detta. Tog exakt noll bilder pga fokuserade bara på att filma men snodde denna från Amies IG: